Halta och lytta
Idag har det varit en riktigt bra dag. Jag vill påstå att jag verkligen åker berg- och dalbana just nu. Ena stunden är tristessen så påtaglig att jag inte vet riktigt hur jag ska stå ut, då är det en timme taget som gäller. I nästa stund känns det helt okey.
Som jag skrev igår så lever jag ett tämligen ensidigt liv just nu med träning och åter träning. Händer inte så mycket mer och just därför har det varit helt underbart att ha lite sällskap av "Min närhet" som också är konvalecent, om bara för några dagar. Jag tar tacksamt emot sällskapet.
På förmiddagen åkte jag och tränade i vanlig ordning hos sjukgymnasten och idag hade jag bil - "Min närhets" bil. Den lyxen är jag inte van att ha, utan det är ju bussen som gäller för mig. Det är okey med buss, för allt "kryckande till bussen ger muskler på överarmarna - kan vara ett önsketänkande. Jag gör allt för att hitta fördelar just nu, som motiverar mig till nästa steg. Jag visade "Min närhet" dessa framsteg vad gäller musklerna, men av hans leende att dömma, så var det nog inte så mycket att komma med, men jag tror i alla fall att jag fått lite mer på överarmarna.
När jag hade tränat passade jag som vanligt på att prata lite "skit" med mina arbetskamrater som finns i samma byggnad, som sjukgymnastiken. När jag hade "dumpat" min frustration hos dem begav jag mig hemmåt.
"Halta och lytta" åkte "Min närhet" och jag till stan och åt en lunch - så gott med lite avbrott i tristessen.
Vi passerade också skoaffären tillbaka till bilen och jag fick mig ett par vårskor. Jag kan inte längre gå i högklackat och det lär väl dröja innan jag får den möjligheten, om det någonsin blir så. Det visar sig. I alla fall så blev det ett par lågskor, så jag kan ställa in mina kängor för jag hoppas att våren har kommit för att stanna.
Vänskapsförhållande som fungerar är förhållande där
man ömsesidigt hjälper varandra att finna sig själv.
Källa: Louise Bernikow
Källa: Hagalunds Foto
