Vinnaren skulle få 350 SEK hos Groupon, som dagligen erbjuder deals på resor, äta, nöjen, prylar och mycket annat.

Sagt och gjort – jag anmälde mig med kommentaren: “Om jag vinner skulle mitt ego ta över och jag skulle använda presentkortet till någon behandling, som jag behåller all deles för mig själv.”

Redan innan jag anmälde mig till tävlingen fick jag e-mail från Groupon varje dygn om erbjudanden, så att de hade en hel del att välja mellan var jag på det klara med.

Himmel och hav – jag vann – fick jag reda på någon vecka senare och då jag varit sjukskriven länge och min kassa inte tillät särskilt mycket lyx, var lyckan gjord.

Någon ego-behandling blev det inte, men så för några veckor sedan dök i min smak mycket fina örhängen med Swarovskikristall upp i ett av e-mailen från Groupon. Jag beställde genast och inte nog med det, slanten räckte till två par och eftersom jag har mer än två hål i öronen passade det ”geschwint”. Ungefär fyra veckor efter beställningen så anlände de i min brevlåda och de är så fina. Se själv på bilden nedan.

Tack Klara, som ordnade tävlingen – jag är verkligen glad för mina örhängen.

Du som läser detta tänker kanske på ”det där med kragen igen” och ordet ”svag” är också sådant jag får höra. Må så vara – ”ingen krage” och ”svag”, vad ska vi göra med oss stackare, som inte har någon karaktär. För det är kanske det vi är – stackare helt utan karaktär, som inte förtjänar annat än att leva på undantag, utan respekt och sakta men säkert brytas ned ytterligare av skam. Om jag säger eller skriver att alkoholism är en sjukdom, fnyser många och suckar - ”de skyller bara ifrån sig”. Då säger jag till dig som inte vet bättre att du ska ”ta dig i kragen” och läsa på – du lever år 2012.

Det har nu gått nästan på dagen två år och fyra månader sedan jag tog mitt beslut, att nu får det vara nog och sedan den dagen har jag fått möta verklighetens många ansikten såsom att ta ansvar och ställas ansikte mot ansikte med mitt förflutna. Jag tar endast en dag i taget. Om morgondagen vet jag inget, men jag har en stark önskan om att inte gå in i mitt förlutna på nytt.

Verkligheten är skoningslös när jag blickar tillbaka, men ljus när jag blickar framåt och jag är mycket tacksam för all den kunskap och erfarenhet jag har fått och får ta del av från människor som går före mig och visar vägen. För utan denna kunskapen tror inte jag att jag skulle ha en chans.

Jag är också mycket tacksam för att jag har två fina och förståndiga barn som är både ärliga och modiga att berätta sin historia – om de upplevelser de bär på från åren då deras mamma var aktiv alkoholist och även tiden då deras mamma tar sig tillbaka till ett liv i ansvar och omsorg om sig själv och andra.

 Min sommar tillsammans med mina barn, ”Min närhet”, mitt nyopereade knä och många fina vänner har ”trots vädret” varit fin på många sätt. Jag har tränat både mitt inre och yttre på ett sätt som jag tror hjälper mig ytterligare framåt. Jag har därför prioriterat bort min blogg under en lång tid. Hi, hi, hi - jag har nästan alltid något att skriva om, för mitt huvud är fullt av uppslag, men jag la det åt sidan då annat fick ta plats för mitt eget bästa och jag är tacksam för att jag idag förmår göra dessa prioriteringar. Något jag inte hade gjort för några år sedan. Jag hade då slimmat mitt schema och tagit en ”styrketår” eller något att bli "uppåt" på.

 Nej, det är inte så enkelt att bara sätta korken på flaskan och ge löften om att jag aldrig ska dricka eller använda andra droger mer. I min värld krävs det ett inre arbete efter att jag ”skruvade på korken” - ett livslångt inre arbete och jag kan nu ana mig till en större rikedom än jag någonsin haft - långt före jag ens luktade ner i en flaskhals.

"Vi lär oss att förstå vad vissa svåra omständigheter har betytt i vår tillvaro.

I efterhand klarnar allting.

Visdom är att veta att allt är som det ska - mitt i stormen."

Källa: Var morgon ny

Bildkälla: Hagalunds Foto

Jag är full av energi - energi som inte finns. Låter det snurrigt, så stämmer det väl med vad jag känner. Jag har så mycket som jag önskar göra, men är förstås hindrad att utföra på grund av mitt knä. Det är inte bara knät som hindrar mig, utan jag är så fruktansvärt trött. Det har säkert sin förklaring i de senaste veckornas händelser och att jag endast sover cirka tre timmar för att sedan vakna - går upp och går för att på så sätt få igång cirkulationen i benet. Det har ändå blivit klart bättre sedan jag kom hem från stadens sjukhus i tisdags.

Timmen är sen och jag är som pennan ritar ovan - mycket trött, men ska ändå göra ett försök att följa US Open en stund i natten via Viaplay, hos vilka jag öppnade ett abonnemang för några dagar sedan - i första hand för att kunna följa sommarens golftävlingar.
Dimman ligger tätt över The Olympic Club, San Francisco och svenska Fredrik Jacobson ligger trea inför dagens finalrunda och har, som jag ser det lika goda chanser som dagens spelkamrat Lee Westwood eller Furyk/McDowell i ledarbollen. Det kan bli en rysare. Ytterligare potentiella segrare kommer som på ett pärlband efter dessa herrar, som alla har möjlighet att hova hem segern i denna prestigefyllda golftävling. Jag vill påstå att det är en helt öppen historia.

We just have to wait and see.



Sonen O, som också han tycker om golf.

Inte mycket sömn i natt på grund av att jag hade ont, men jag förmodar att det var det pris jag fick betala efter att ha varit igång lite för mycket igår. Inte så att jag springer runt på någon shoppingrunda precis eller tog mig an någon fredagsstädning precis, men jag hade några få saker att uträtta och min kära dotter körde mig till stan. Där besökte jag några vänner helt kort och därefter kryckade jag mig till Apoteket för inköp av bland annat nya stora kompresser. Inget jag normalt har på lager.

När jag kom hem var jag mycket trött och sov cirka två timmar. Är förstås mycket försiktig med hur jag belastar mitt högra ben, men det blir ändå en hel del steg när jag är ensam och inte har hjälp. Vill gärna försöka att göra en del själv, då vardagen blir så mycket mer hanterbar. Ja, ja - jag ska inte gnälla, då jag med all säkerhet rör mig utan några nämnvärda svårigheter inom några veckor.
På måndag ska jag besöka sjukgymnasten och ta bort "häftklamrarna" närmare bestämt agrafferna. Har därför passat på att föreviga hur det ser ut, se bild nedan. Märkligt att det fungerar att "nita" ihop ett sår på det här sättet.

Om jag någonsin har haft en önskan om att pierca mig,
så är jag nu helt botad från denna önskan.

Hahahaah! En bild säger mer än tusen ord.




Hur som helst - var och en gör sina egna val!

Efter att jag i måndags förmiddag bestämde mig för att helt lämna medicinerna modell starkar började planen för hemresa från stadens sjukhus ta form.

En kort sammanfattning: Jag har sedan augusti 2011 haft svåra smärtor i mitt högra knä på grund av artros och efter artroskopi i januari har jag varit helt bunden till kryckor och därför inte kunnat arbete. I mars 2012 togs beslut om ny knäled. Den 28 maj 2012 fick jag min efterlängtade knäled. Inför operationen gjorde jag tillsammans med människor i sjukvården upp en plan för hur jag skulle få smärtlindring, då jag förverkat min möjlighet att äta mediciner modell starkare. Det beslöts därför att jag skulle vara kvar på stadens sjukhus till den dag då jag tog min sista tablett. Det fungerade!

Knäleden är nu på plats. Mediciner modell starkare för värk är helt utsatta sedan i måndags och jag är hemma. Hur bra kan det bli. Jag har varit oerhört stressad inför att ta dessa mediciner och känner därför nu en lättnad att det tycks gå vägen och jag är fast besluten om att fortsätta den väg jag för två år sedan beslutat mig för att ta. I min värld går jag den här vägen med en dag i taget.

Så här är jag nu - tillbaka där jag ska vara, med en dag i taget och har påbörjat min rehabilitering med bland annat en hel del fysisk träning i vardagen.
"Min närhet" är hos mig under några dagar - framför allt är det skönt att inte vara ensam nattetid, då jag vaknar och har ont. Att ha någon som är nära gör det lättare att hantera både fysisk smärta och självömkan.

Jag har en önskan om att skriva mer frekvent på bloggen, men jag får ta en stund i taget och känna efter vad jag orkar. Det viktigaste först, vilket just nu är att hantera smärtan med de medel som står mig till buds. Just nu är det okey och jag är glad för det.

Återigen tack till alla er som slutit upp så troget omkring mig - både i och utanför bloggen.
Jag är helt säker på att jag inte klarat detta så bra som jag gjort utan hejarop från er.
Min tacksamhet till er alla är stor.



Bildkälla: Hagalunds Foto

Sov till 08.45 idag - härligt. Förvisso med hjälp av mediciner modell starkare för att hålla den västa smärtan borta, men dem har jag, som jag tidigare beskrivit börjat fasa ut. Vid tolvtiden kom sjukgymnasten och vi genomförde dagens träningspass. Resultatet vid träningen var riktigt bra och jag kände mig så nöjd med mig själv. Det är en pina, men väl värt kampen när jag ser mina framsteg.

Nu har jag bänkat mig eller närmare bestämt "sänkat" mig framför TV:n och Scandinaiven Master Golf - finaldagen. Kan det möjligen bli en svensk segrare i år också - förra året sopade Axel Noren banan med de andra spelarna, eller ska segern gå till Lee Westwood en som jag ser det, gemytlig engelsman, som för närvarande är ensam ledare. Det är många hål att både spela bort sig på och att göra underverk på, så jag ser fram emot att följa världens golfelit på Bro Hof.

"sänkat" = lagt mig i sängen

Ytterligare framsteg under gårdagen var några timmars permission i hemmet. "Min närhet" som varit och är en flitig besökare hos mig i dessa dagar körde mig hem, där jag fick ta hand om posthögen, prata lite med mina blommor och även ge min lilla kanin Mila lite uppmärksamhet. Min dotter tar annars hand om detta, men det var skönt att få titta till lilla hemmet en stund.

Jag passade också på att ta med en bukett av mina vackra penseer, som blommar så fint i mina balkonglådor, se bilden nedan. Så nu har jag en lite bit av hemma här i mitt sjukrum.

Jag tänker ofta på hur jag nuförtiden uppskattar det lilla!

Det går verkligen upp och ner, vilket jag väl kunde ha räknat ut att det skulle göra och förmodligen gör några dagar till. Mestadels åker jag upp för berget, men så plötsligt åker jag ner i dalen igen - inte så mycket i humöret, utan mest vad gäller smärtan. Har lärt mig att det kallas "smärtgenombrott", vilket innebär att smärtan tränger igenom trots intag av diverse mediciner som ges enligt schema som är noggrant uträknat. Men så händer det som inte får hända - jag får ett så kallat "smärtgenombrott" och då börjar en stunds kamp för att få tillbaka den smärtfrihet jag strävar så efter. Speciellt känsligt blir det nu, då jag håller på att trappa ner medicinerna. Anledningen till att jag "trappar ner" är förstås att jag vill bli av med medicinerna modell starkare så snart det är möjligt. Och om jag inte gör försök att dryga ut intervallerna mellan medicinintagen, så kan jag inte heller veta vad jag ligger på smärtskalan. Det är ett himla sjå, men jag önskar verkligen att inte behöva ta medicinen modell starkare för när dessa är helt utsatta får jag åka hem.
I den uttalade längtan hem bör påpekas att jag har det mycket bra på stadens patienthotell, men visst är det bäst hemma och att få rå sig själv.

Några tecken i tillfrisknandet är just att jag längtar
hem och att jag har målat mina tånaglar röda.



Hihihi! Det måste vara på väg åt rätt håll när jag lägger ner tid
och ork på mina fötter, denna bortglömda kroppsdel.

På eftermiddagen måndagen den 28 maj vaknade jag på stadens sjukhus, då en vänlig människa i gröna kläder ruskade mig försiktigt och sa "Du är klar och allt har gått enligt plan!" Hej, hej - nu var jag inte riktigt med och jag var därför frågande. Jag låg i ryggläge och mina ben var helt obrukbara. Eftersom min hårddisk hade varit ur funktion under några timmar, tog det en stund att starta upp den igen - för att finna att några av programvarorna var avinstallerade. Nej, jag har inte fått någon hjärnblödning, men jag har en hel del minnesluckor om jag tänker tillbaka och jag är inte helt säker på var, när och hur. Jag är inte ens säker på att det spelar någon roll och det är därför möjligt att jag helt enkelt skiter i att installera om vissa program på min egen lilla hårddisk, närmare bestämt min egen lilla hjärna.
Programmet för smärta har dock fungerat alldeles utmärkt och jag är helt övertygad om att installationen av den programvaran har gjorts med omsorg och fungerar därför optimalt. Sshhiittt! Vad ont jag har haft och ibland fortfarande har. Jag har därför ägnat i stort sett all tid de senaste dagarna till att mobilisera positiva tankar och energi till mitt varande, för att just bara vara och överleva smärtan. Naturligtvis överlever jag smärtan, men ibland känns det som om det är näst intill omöjligt.

"Min närhet", "lilla" familjen och omtänktsamma vänner har suttit hos mig och hört av sig på ett eller annat sätt och tack snälla bloggvänner för era ord och tankar till mig.

Till er som inte tidigare läst min blogg - jag har fått en ny knäled och jag hade av många med erfarenhet i ämnet fått veta att det kan vara besvärligt och jag instämmer. Det har varit fruktansvärt ont, men jag har fått all tänkbar hjälp.
Det är fortfarande tufft och det är en dag i taget som gäller. Ibland låter jag det bara gå fem minuter. Smärta är ju relativ och ytterst individuell upplevelse, men utifrån mina erfarenheter är nog detta något av det absolut värsta som jag helt enkelt fått accepter att jag inte kan förändra.
För er som undrar varför andra med lätthet åker hem efter några få dagar på sjukhus kan jag berätta att jag i mitt förflutna har förverkat min möjlighet till att själv hantera mediciner modell starkare och har därför bett om hjälp med reglering av detta. Jag har inte råd att ta risken och när jag bad om hjälp med hantering av mediciner efter operationen så visade det sig att den fanns. Naturligtvis får jag ta min del av ansvaret, men jag är bara tacksam att det fram till idag har fungerat.

Jag kommer att få anledning att återkomma till detta ämne de kommande dagarna och veckorna, då jag tycker om att skriva ner mina upplevelser.

Jag är trött nu och en stund för att låta ögonen sluta sig för vila är nog på sin plats.

Tack till alla er som på ett eller annat sätt har varit nära!

...........närmar sig och jag har tagit in på stadens patienthotell.

Vid lunchtid körde "Min närhet" mig till destination "Patienthotellet" där vi tillsammans intog en mycket god lunch, som bestod av porterstek, färskpotis med tillhörande kokta grönsaker samt ett generöst salladsbord. För att inte tala om efterrätten - rabarberpaj med grädde samt kaffe. Efter lunchen besökte jag stadens sjukhuskiosk för inköp av brevpåse, som brevduvan under morgondagen tar med för leverans till "lilla" mor på tisdag (hoppas jag). Beror på hur snabbt duvan får brevpåsen. Såg nämligen att brevlådans tömningstider var passerade för dagen. Tänker på dig MOR!

Därefter checkade jag in på hotellet och "Min närhet" och jag kramades lite och sa hejdå. Nästa gång vi ses har jag en ny knäled och jag kan i takt med träning och framsteg snart gå som jag ska. Springa blir inte aktuellt, men det har jag aldrig tyckt om, så det kommer jag inte att sakna. Känns overkligt, men jag känner tacksamhet och jag har en go känsla i maggropen. Efter nio månader med j-vlig smärta varav fyra månader med kryckor och begränsningar, så är dagen D här. Jjjjiiiiippppiiii!

Sjuksköterskan på patienthotellet är mycket omtänksam och har frågat mig vid ett flertal tillfällen om allt är okey - allt är verkligen okey, säger jag och ler. Hon tittar lite konstigt. Nej, jag är inte orolig - det kan bara bli bättre.

Vid elvatiden i morgon bör jag ligga under kniven och framåt eftermiddagen ser jag återigen dagens ljus - det härliga ljus jag ser vid den här tiden på året. Ljuset på kvällarna och just nu även värmen jag känner.

Jag känner stillhet både i och runt mig.
Jag är här och nu - full av tacksamhet att det finns hjälp att få.


Bildkälla: Hagalunds Foto

Vad man nu ska ha dessa hästkrafter till när man inte får använda dem fullt ut på de svenska vägarna är inte jag människa att förstå och inte ägnar jag tid till att försöka förstå det heller, så frågorna är överflödiga. Ett intresse räcker för mig som svar. 

I höstas bestämde sig "Min närhet" för att nu skulle det kramas ut mer krafter ur motorn till den Mustang han är ägare till. Hästkrafter som inte kan användas - ja, ja! Det är vid sådana här tillfällen frågorna verkligen är överflödiga.

Sagt och gjort - motorn kördes till Torsby och skalet lämnades kvar på motorgården i den lilla staden. I tisdags var det så dags att åka tillbaka till Torsby för att hämta denna dyrgrip. Jag följde med, då jag tar alla tillfällen att lufta mig med tanke på mitt för närvarande stillasittande liv. Lånad bil med dragkrok och släp samt en s k "vagga" i vilken motorn skulle få vila i under hemresan.

Vädret var härligt och vi fick oss en fin tur genom Värmland. Det var inte bara motorn skulle hämtas - jag skulle ju luftas och passade därför på att njuta av allt runtomkring, något jag ofta försöker tänka på vad jag än företar mig nuförtiden. Hahahaha! Nu fick jag till lite av mitt djup även i detta inlägg.

Motorn lastades i sin "vagga" och sedan bar det av hemmåt till den lilla staden med ett stopp för lunch.
Arbetet med att pussla ihop Mustangen återstår nu och av det förstår jag inte mycket, men det dröjer säkert inte förrän den silvergrå rullar på vägen igen om jag känner "Min närhet" rätt och kanske jag då får möjlighet att testaköra för att "känna på om krafterna verkligen sitter där de ska". Det sistnämnda var ett skämt för om krafterna sitter där de ska kan förmodligen inte jag avgöra.

Men jag har faktiskt kört denna dyrgrip - förra sommaren och det är inget skämt. Vi hade besökt en plats dit "motorburen vuxen" träffades för att köpa/sälja och byta erfarenheter i ämnet motor. På vägen hem körde "Min närhet" in på en parkeringsplats, gick ur bilen och sa till mig att jag skulle köra - "skitt". Jag sa mycket bestämt att det gör jag inte. Han informerade mig, att om jag inte körde så tar vi oss inte hem och så var det med det. Efter en stunds eftertanke satte jag mig bakom ratten, mitt i vad jag upplever det som "en h*vetes massa spakar och knappar". Så är det naturligtvis inte, men ändå - usch och fy! Jag såg framför mig hur motorn skar eller att jag utförde något i panik, som resulterar i silvergrå skrot. Inget av det inträffade och jag tog oss hem i säkerhet. Skithäftigt! Naturligtvis var jag hur nöjd som helst.

Frihet är att få vara den jag är utan att behöva förklara!



Hihihi! Utlovad bild i tidigare inlägg.

Mustang - Ägaren = "Min härhet" - Motorn - Tillhörande jacka!

En combo jag gillar!

Har sovit hela eftermiddagen och undrar vad det är som händer. Är helt slut! Vad jag vet är att jag har en infektion i kroppen. Besökte stadens jourcentral i söndags då jag hade tydliga infektionstecken. Proverna visade inget då, men i onsdags fick jag av min familjeläkare reda på att proverna nu visade en bakteriell infektion och måste ha penicillin. Skit också, så nära min operation för ny knäled. Nu är tiden dyrbar och jag hoppas verkligen att det vänder snart.
Så idag när jag vaknade hade all energi tagit adjö och nu orkar jag absolut ingenting. Nu sitter jag i alla fall i stolen och hoppas på att livskrafterna ska återvända i god tid innan operationen, som ska ske den 28 maj.
Självömkan lurar runt hörnet och jag är ledsen. Det hör väl till antar jag när ingen ork finns kvar.
För ungefär femton år sedan hade jag en liknande infektion och hamnade då på stadens infektionsklinik med en misstänkt sepsis (blodförgiftning) p g a infektionen. Jag målar naturligtvis f*n på väggen och tänker nu att det är dags igen. Då kan jag definitivt säga "bay bay" till ny knäled - för nu i alla fall och jag vill verkligen inte vänta längre.
Ja, ja - jag är fullständigt maktlös inför hur det här blir och jag får vara tacksam över att jag har gjort så gott jag kan. Jag orkade i alla fall skriva några rader om min frustration här.

Nu för tiden gör jag i alla fall så gott jag kan och jag tar hand om mig själv - till skillnad från förr.

Ledsen att jag inte har någon inspiration att dela med mig av till er som läser min blogg, men så här är det - varken mer eller mindre just nu.

"Jag har klarat mig genom ekluten
och jag har fått lära mig hur jag ska klara mig framöver.
Steg för steg lär jag mig att ta itu med problemen,
att bygga upp nya vänskapsförhållanden på
uppriktighetens grund och att handla ansvarsmedvetet."

Källa: Var morgon ny



Bildkälla: Hagalunds Foto

Idag på morgonen när jag gick igenom min kalender kunde jag konstatera att det är endast en helg att passera och helgen efter den är det Melodifestivalen att se fram emot för att sedan på söndagen den 27 maj checka in på stadens patienthotell för att på måndagen få min efterlängtade knäled.

Det har nu gått cirka två tuffa veckor sedan jag skrev sist och jag har tagit en liten stund i taget. Jag har inte behövt göra som jag gjorde i mitt förflutna - fly - och det är jag mycket tacksam över. Jag har gjort som andra människor har berättat att de har gjort och det har fungerat till nu.

Jag har under de två senaste veckorna blickat tillbaka i mitt förflutna och det har varit oerhört smärtsamt med förmodligen nödvändigt för att så småningom kunna försonas med det. Jag såg det komma i takt med att jag började skriva och tiden som sjukskriven gav mig tid till eftertanke.

Kan tänka mig att du som läser detta rynkar pannan och undrar om det verkligen är nödvändigt att plåga sig själv med minnen från det förflutna, men jag ser det inte som en plåga, utan som ett sätt att tömma den ryggsäck som har varit mycket tung att bära.

Jag stannar här så länge och önskar att jag får tillbaka orken att skriva i min blogg och vid sidan om bloggen, som jag tycker så mycket om.

Tack till alla er som delar med er om hur ni har gjort och gör!

"Ett förlåtande sinnelag äger magiska krafter."

 
Bildkälla: Hagalunds Foto

......skriver Aftonbladet i dagens nätupplaga och berättar hur några av Sveriges kändisar firar Valborgsmässoafton. Är väl kanske ett bra sätt, att beskriva för kanske framför allt unga människor, som har sina förebilder i kändisar, att de firar på ett trevligt sätt och inte "Bli fulla och dumma". Vad som sedan händer bakom kulisserna - ja, det får vi kanske läsa om imorgon. Hur som helst instämmer jag i rubriken "Bli inte fulla och dumma".

En dag som denna när våren är här - vädret är fint och kvällen är din. Låt det inte hända, som så ofta händer när ruset slår till. Vad är bättre än att vakna imorgon och slippa leta efter minnen som inte finns och istället kunna minnas gårdagens fest med dina vänner. Det borde vara viktigare än ruset av alkohol.
Och som jag ofta skriver i mina inlägg - jag vet!

Jag gör mitt bästa i mina inlägg att inte tala om för andra hur de ska göra, utan försöker att berätta om hur jag gör. Kan säkert tyckas ego att jag skriver i jag-form, men det är medvetet. I en och annan debatt kan jag lägga mig i och tycka till. Jag kan precis som andra bli rasande och tycka att världen är full av idioter, men ändå försöker jag att dämpa min åsikt om hur andra ska leva sitt liv.

Idag har jag har tagit mitt beslut och jag är tacksam att jag slipper "Bli full och dum".



Bildkälla: Hagalunds Foto

Idag skrivs jag in på stadens sjukhus. Jag läggs inte in, utan de ska göra en förberedande inskrivning. En genomgång som görs innan jag lägger mig under kniven, som enligt plan ska ske den 28 maj - tidigare om någon fegar ur. Så efter idag kan det hända när som helst och jag önskar förstås imorgon, men är naturligtvis tacksam för det datum som är satt till slutet av maj.
Vädret är riktigt trist utanför mitt fönster och det lär inte bli någon skön morgonpromenad i vårsolen, då jag "kryckar" mig till bussen, som ska ta mig till stadens sjukhus. Skit samma - har inget val, så det är ingen ide att jag hetsar upp mig över det.
Innan jag är klar har det säkert gått några timmar, då det ska tas prover innan jag ska träffa doktorn. Att vänta är ju också något jag med största sannolikhet får göra - något jag alltid räknar med, så det hela lär väl ta sin tid. Kan ju tänkas att klockan hinner bli lunch och då kan jag passa på att äta den där. Ombyte förnöjer och att se lite folk skadar inte heller.

Lite kaffe och en smörgås är väl på sin plats innan jag ger mig av. Bäst så att jag blir på gott humör innan jag stänger dörren bakom mig och ger mig ut i vädret, som får mig att tro att det är november månad och inte april.

"Jag lär mig för att det är nödvändigt."

Källa: Var morgon ny


Bildkälla: Hagalunds Foto

Jag har inte ägt en resväska på länge, då jag tycker att jag har klarat mig med några småväskor när jag har rest bort. Men så i vintras åkte jag och "Min närhet" utomlands och då saknade jag en resväska modell mellan. Fick då låna en resväska av min svärson och har sedan dess lurat på om jag ändå inte ska kosta på mig en.

Idag på väg från lunch vid en av stadens mycket bra wookrestauranger passerade vi väskaffären Accent och där stod den - lysande orange och fin. Min dotter brukar beskriva det med orden "Jag blev kär", när hon ser något på stan hon fastnar för och det var precis det jag blev "Jag blev kär", om det nu går att bli det i en pryl.
Resväskan hade rätt storlek - 60 L och var nedsatt pris med 25%. Sagt och gjort och nu står den i köket hos mig. Även "Min närhet" slog till och valde en campangefärgad, vilket jag uppmuntrade med glada tillrop då hans resväska har sett bättre dagar och jag gissar att den är inköpt någon gång under det ljuva 60-talet.

En väska som får mig att drömma om sol och bad!

Igår "kryckade" jag mig till kvarterets butik för att köpa dajmtårta och grädde för att sedan "krycka" mig vidare till min dotter och födelsedags-lördagsmys. Det "riktiga" kalaset går av stapeln i eftermiddag, då hon med familj under eftermiddagen igår hade fullt upp med ett annat födelsedagsbarn - lilla E, kusin till Livisens.
I butiken och med med kryckorna i ena handen och varukorgen i den andra väl kommit till kassan hittade jag inte mitt Visakort, även mitt busskort lyste med sin frånvaro.
Panik - vad f*n är mina kort. Den känslan är inte go, inte alls go. Jag går verkligen igång, mest på grund av rädsla. Back to basic för att återta lugnet och försöka komma ihåg vad jag har gjort det senaste dygnet. Inte för att det händer särskilt mycket i min dag just nu, men det tar ändå lite tid att fundera på vad som hänt och var jag kan ha lagt korten.
Tacksam för att jag hade lite kontanter i plånboken kunde jag ändå betala det jag lagt ner i varukorgen och sedan fick jag vackert "krycka" mig hem och börja leta där - men inga kort. Ringde till butiken jag varit i dagen innan - inga kort. Ringde sedan en av mina vänner jag träffat under fredagskvällen - vilken lättnad, korten var funna i bilen i vilken jag blev hämtad.
Med tanke på att jag för närvarande använder kryckor har jag Visa- och busskort i min jackficka. Fickorna på jacken är djupa och jag har inte tyckt att det innebär någon rik att ha korten där, men det fungerar uppenbarligen inte. Jag får hitta på något annat sätt att lätt komma åt mina kort, då jag behöver dem.

Välbefinnandet infann sig återigen och jag och min dotter med familj hade hur mysigt som helst under kvällen med både dajmtårta, glada tillrop från Livisen och tips och trix i blogg.se. Dottern M är även hon sedan länge i bloggvärlden och har massor med tips och trix på lager, som hon gärna delar med sig av till mig.
Jag tycker om att hålla min blogg enkel, men det är alltid kul med lite ideer ändå.

En till synes rätt så händelselös lördagskväll, som blev riktigt spännande och småtrevlig.

I eftermiddag blir det "riktigt" kalas hos familjen H och då får jag tillsammans med andra tillfälle att fira dottern M lite till, ska bli mysigt.

"Jag ska släppa både det förgångna och framtiden.
Min enda verklighet inns här och nu."


Bildkälla: Hagalunds Foto