Skönhet

Efter att jag idag (oxå igår - kommande inlägg) har fått smak av värme och tillika sol är det med blandade känslor jag lägger mig under kniven på måndag, för jag vet också att när kniven har gjort sitt så lär jag bara få se solen genom fönstret på stadens sjukhus under en tid. Men de blandade känslorna är bara där för en kort stund för visst inser jag att åtgärden med kniven är ett klokt val för att resten av sommaren och sommaren därefter ska bli något att se fram emot.

Anledningen till smaken av sommaren beror på att jag efter mycket stillasittande i min lägenhet - tillsammans med "Min närhet" åkte ut till hans sommarstuga - en enkel liten stuga vid vattnet, strax utanför den lilla staden. Klockan var strax efter åtta idag på morgonen och det var helt stilla. När "Min närhet" hade klippt gräset klart satt vi i solen i ett par timmar - det var fortfarande helt stilla och även jag var tyst - tagen av stunden.


Här och nu - låta tanken komma och gå och just för nu finns inte världen - bara jag.



Skönhet är något att vila mina ögon på och mitt sinne får ro.


Just nu och senare idag

Nu på morgonen känns det hoppfullt - något piggare än igår. Det kan ju bara bli bättre och just nu är det något bättre. En god vän hämtar mig vid lunch och jag får komma ut och "lufta" mig lite. Vi ska tillsammans med några andra vänner träffas för en stunds samvaro och därefter blir det lunch någonstans i staden.

Får se hur orken räcker, men lite vila på eftermiddag får det nog bli om jag ska orka med kvällen tillsammans med ytterligare några vänner. Ingen större, utan bara någon timme - ändå lite avbrott. 

Så många gånger under tiden jag har vartt sjukskriven (sedan 30 januari), som jag har känt tacksamhet över dessa fina människor. De hämtar mig, de ringer mig och jag kan ringa dem. Inte minst "Min närhet". Han mår heller inte så bra p g a en infektion, men han finns och hjälper mig - inte minst med att vara nära.
Jag är sällan särskilt munter i mina inlägg, men jag har lätt till skratt och "Min närhet" behöver inte arbeta särskilt hårt på att få mig och skratta.

Kvällen bjuder också på Let´s Dance - ett program jag tycker om. Nu är det ju idel duktiga dansare kvar och jag njuter av att se dem. Den som borde har gjort sitt i Let´s Dance för den här gången är Marcus Schenkenberg, enligt mitt tycke. Nu är det ju inte vad jag tycker som avgör, så jag får vänta och se hur det går.

..........för att ha känslor måste man vara stark.

Källa: Anna Maria Ortese



Bildkälla: Hagalunds Foto


Fin sång

Igår fick vi som bor i min stad och valde att gå till parken i stadens centrum höra skönsång från en manskör. De sjöng förstås bland annat "Vintern rasat ut......" och "Sköna Maj......". Vackert var det - en kör som kunde sin sak om nu jag är en människa till att bedöma det. Jag tyckte det var vackert.

Även om solen skiner idag och det ser skönt ut när jag tittar ut genom fönstret, så får nog premiärdoppet vänta. Har hört talas om dem som oavsett väder och vind alltid tar sig ett dopp första maj. Hu, så kallt.

Jag nöjer mig med att fästa första maj-kransen på rockslaget och "krycka" mig runt kvarteret någon gång under dagen.




På bilden ser majblomman ut att vara vit och röd,
men i verkligheten är den silver och röd.
 


Mingel på stan

Fick med mig tre nya pelargoner från staden där jag bor. Två av dem var inte med på vill-ha-listan, men när jag fick se dem i butiken kunde jag inte motstå att kosta på mig dessa alldeles blodröda pelargoner. Bilden nedan gör dem inte rättvisa, men ger en vink om hur fina de är. Kvinnan i kassan på Kalenius där jag köpte dem, berättade att de heter "Kärlekspelargoner". Passar bra idag så här till Valborg när "Min närhet" är hos mig - resten får du som läser räkna ut själv. Jag kan säga så mycket, som att jag trivs med att vara i hans sällskap.

För övrigt var det, som alltid i dessa tider av mycket stillasittande skönt med lite mingel i staden där jag bor och diverse andra ärenden fick jag också uträttat med "Min närhets" hjälp.

Eftermiddagen kommer med all säkerhet att gå i lugnets teckan med vila och så småningom en kopp kaffe. Det är inte omöjligt att vi under kvällen hjälper till med att sjunga in våren, men eftersom "Min närhet" inte heller är riktigt kry och vi redan har förverkat en del av våra krafter i staden där vi bor, så får vi se hur det är med orken. Det fanns en tid, då jag stod på trappan och sjöng in våren tillsammans med vänner, men det är länge sedan nu och det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess. Det förflutna kom mellan, men nuet är här och jag kan återigen sjunga in våren tillsammans med "Min närhet".

Idag är det vår - inte bara i almenackan, utan även i luften - det är så jag känner det och jag tycker om det.

"Idag ska jag tro att allt ska bli gott."

Källa: Var morgon ny





Uträtta något

Idag får jag hjälp med att handla hem mat, några krukor och möjligen något mer. Jag får se vad som dyker upp på "vill-ha-listan". "Min närhet" bistår med handkraft och hemkörning. Härligt!

Vi har också tänkt att njuta av och i solen och därför har jag också markerat det på programmet och en glass kan nog också tänkas bli.

Frustrationen över att jag inte kan promenera p g a knät blir särskilt stort när vädret är fint, men jag vet ju att det snart blir andra tider - med knät menar jag och det är jag verkligen tacksam för. Jag får därför nöja mig att i stilla ro njuta av våren som idag hälsas välkommen i Sveriges alla hörn.

Idag ska jag se dig i solen och jag ska le mot dig!


Bildkälla: Hagalunds Foto


Enligt planen

Hemma igen efter besök på stadens sjukhus, där allt gick enligt planen. Prover togs och doktorerna sa sitt, så nu är det bara att vänta och se om jag får tid innan den planerade tiden i slutet av maj. Allt som sker tidigare än planerat är bonus. Äntligen resultat och jag börjar våga hoppas på att det faktiskt ska bli bra - att jag snart ska kunna släppa kryckorna och slippa värken.
Knät "pajade" i augusti 2011 och jag beräknas var i arbete i början av september 2012 och då har det gått cirka ett år. Om det är kort eller lång tid kan jag inte uttala mig om, men för mig har det varit en lååååång tid, även om jag inte har varit sjukskriven hela tiden. Men värken har gjort att jag har varit ganska uppgiven stundtals.
Jag har förbrukat mina möjligheter att äta värkttabletter modell starkare och det är inget jag sörjer, men det innebär att jag inte har något som hjälper, då det blir riktigt besvärligt. Det är som det är och det har varit och är hanterbart hittills.

I tisdags när "Min närhet" och jag rastade oss och åt en lunch i stadens centrum så passerade vi, förutom Accent där vi köpte resväskor, en leksaksaffär där jag köpte en liten bebisdocka till Livisen - mitt barnbarn som är ett år. Hon har fått en liten sulky av sin pappa J i vilken hon bäddar ner allt möjligt och omöjligt, såsom kastruller, nallen och vattenflaskan. Hon har ännu inte någon docka och nu kan jag inte hålla mig längre. Sagt och gjort -efter att jag konfererat med mamma M så gjorde jag slag i saken och köpte henne en sådan, som du kan se nedan på bild. 


Senare i eftermiddag ska jag ta en promenad till dottern M 
och Livisen för att lämna bebisdockan.

Det är så kul, så jag knappt kan hålla mig - minns
inte att det var så kul med mina egna barn.




I ett väntrum

Sitter i väntrummet på den klinik som ska byta min knäled och väntar. Prover har tagits och nu är det bara resten kvar.
I morse när jag skulle "krycka" mig till bussen och kom ut tvärnitade jag - vilket väder, det var som att kliva rakt in i en säck. Ringde en taxi - kostar lite extra, men det var det värt. Nu är jag i alla fall på plats och nu blir det till att vänta.


Solen.....

.......tittar fram också idag. Våren kommer nog, de säger det - de som vet. Jag ska lita på dem.
Igår när jag och "Min närhet" var på stan för att "rasta" oss och äta en lunch på stadens, i mitt tycke bästa wookrestaurang - kunde jag känna av våren. Solen tittade fram även då och även om det blåste lite surt, så kände jag värme i luften eller så var det värmen från "Min närhet" som jag kände. Han är bra på att ge mig värme och jag är glad för att jag har förmågan att ta emot den.
Nu har han åkt hem till den "lilla staden" för att ta hand om sitt och dessvärre är han inte så pigg, men det blir bara bättre, får jag hoppas - klart det blir.

De senaste dagarna har jag skrivet om att jag inte har något inplanerat under dagen och också den här dagen är ett oskrivet blad utan något på schemat. Naturligtvis mat, vila och träning, men för övrigt inget jag bör göra och det är märkligt hur jag ändå kan se något gott i det som är just nu, som är just ingenting.


"Det finns något underbart i varje ögonblick, om jag bara försöker se det,
försöker låta det påverka mig och om jag tror på det."

Källa: Var morgon ny


Bildkälla: Hagalunds Foto


Jag vann!

Vad glad jag blev - jag vann en tävling som gick av stapel för ett tag sedan hos bloggerskan Arga Klara. Priset - en värdecheck på 350 SEK hos Groupon. Nu ska jag "suga på karamellen" innan jag tar ut priset.

Under kvällen hämtades jag av en god vän för att besöka några andra vänner - jag brukar kalla det för att jag kommer ut och blir "rastad" (för er som inte vet - knäskada). När jag kom hem var det dags för gänget i svt att bedöma låtarna inför Eurovvision Song Contest. Mitt tyckande kan ni läsa om här och här.
Jag hade min mobil avstängd under kvällen - gör så ibland när jag inte har möjlighet att svara och när jag tog en snabb titt på den när jag kom hem, innan jag bänkade mig framför TV:n så fanns där ett meddelande om att jag hade vunnit tävlingen som Arga Klara ordnat.
Hahahaha - känns som jag vunnit en miljon. Jag är sådan - jag blir skitglad!

Skrev i mitt morgoninlägg "..........vem vet. Kanske något trivsamt lurar runt hörnet." Och det gjorde det ju. En vän hämtade mig och tog mig med för att träffa några vänner. Inte nog med det - jag vann en värdecheck på 350 spänn.


Det blev en riktigt bra dag - Tack till en vän och tack Arga Klara!


Bildkälla: Hagalunds Foto


En dag närmare

Måndag morgon och en dag närmare en ny knäled. Långt kvar, men ändå en dag närmare. Jag längtar till dagen D, vilket jag har gjort nu under en lååååååång tid. Hade på känn långt tid innan beslutet togs om operation att något verkligen var på tok, men innan fabror doktorn ha sagt sitt så.......... I mitten av mars togs beslut och jag väntar så på att få det gjort och sedan komma igång att träna och till sist få slänga kryckorna. En dag i taget. Kan inte att tänka längre än så, utom ibland då jag tänker framåt till den dagen då jag kan återgå till det lite mer normala. Behöver smaka på resultatet om några månader, för att tycka att nuet är okey.

Några större äventyr bjuder dagen förmodligen inte på och vädret är kass, men vem vet. Kanske något trivsamt lurar runt hörnet. Kanske jag kan bidra med något, som gör någon annan glad.Jag börjar dagen som jag brukar och stannar till framför Gomorron en stund tillsammans med kaffet. Nättidningarna tar sin tid och en stunds skrivande vid sidan av bloggen har jag också på schemat.

Den här dagen kommmer att gå den också och så länge jag gör det jag ska, så brukar allt bli som det ska.

"När man slutar att bidra, då börjar man dö."

Källa: Eleanor Roosevelt


Bildkälla: Hagalunds Foto


Kalas

Nu är dottern firad för den här gången och det bjöds på kaffe och sött i stora lass. Jag är en godisgris, så jag kastade mig ivrigt över kakfaten. 
Det var full fart på barnbarnet Livisen - även kallad "härjo" och till slut blev det "to much" för den lilla damen. Hon hade varit på barnkalas tidigare under dagen hos kusinen E och på eftermiddagen var hon ett fullkomligt vrak. Misstänker att hon sover tidigt ikväll, till all lycka för hennes föräldrar om jag inte misstar mig helt. 

Stohej och kalas, men jag är så tacksam för min nära och att vi samlas ibland. Hör inte alltför sällan från omgivningen att det är så besvärligt att "kalasa". Så kunde jag tänka förr, att det var besvärlig och stånk och stön. Idag känns det annorlunda, det är inte besvärligt och jag njuter av att jag är bjuden till kalas och att jag får ingå i en gemenskap. Ska försöka att komma ihåg det nästa gång jag tycker något är besvärligt. Det kostar egentligen så lite för allas trevnad att bidra med en lite del till gemenskapen - det blir ju oftast bra.

Helgens samvaro har åter gett mig tillfälle till eftertanke och påmint mig om att jag har så mycket att vara tacksam över. Gemenskap är ingen självklarhet och att ingå i den kräver omtanke och omsorg om andra - så är det för mig.


"Jag vet!" som jag så ofta skriver.
Det är bara jag som kan bestämma om jag ska tycka något är bra eller dåligt.
Oftast är valet att något är dåligt det sämre alternativet.

Det är genom vänskapen med andra, som jag lär känna mig själv!


Bildkälla: Hagalunds Foto



Gomorron

Morgonen får börja med mitt kaffe och en stilla stund framför "Gomorron" för att lyssna till vad världen har varit med om sedan vi sågs sist. Det mesta i media rör sig ju just nu om rättegången i Oslo - det känns nästan svårt att skriva ner namnet på den man som har ödelagt så många människors liv och jag väljer att inte vältra mig denna fasansfulla händelse. För även om jag har gott om tid, så har jag inte lust att ge en fullständig galning all min tid och uppmärksamhet.

Att solen skiner är väl knappas ordet, men lyser vågar jag påstå att den gör denna torsdagsmorgon, även om den har lite svårt att bryta igenom diset fullt ut.

Har inte mycket på programmet idag, men det är ändå inte så svårt att få tiden att gå, eftersom jag har träningsmoment jag ska utföra här hemma. Det tillsammans med matlagning och skrivandet - så har dagen snart gått.


Det är ingen slump att stormar omväxlar med lugnet här i livet. Tvärtom.
Båda delarna bidrar till min utveckling. Jag ska tacksam ta emot dem.

Källa: Var morgon ny


Källa: Hagalunds Foto



Tåliga enligt expertisen

Innan jag drog till stan idag för att besöka frissan konstaterade jag att frosten hade besökt staden jag bor i under natten. Typiskt - igår satte jag ner mina panseer i balkonlådorna. De är ju tåliga enligt expertisen, men jag blev ändå lite fundersam om de skulle klara sig.
När jag kom hem efter besök hos, enligt mig den bästa frissan jag har träffat på, så tittade jag till de små blommorna och till min glädje levde de fortfarande.

Det var för snart två veckor sedan jag köpte blommorna, men jag har varit lite försiktig med att sätta ut dem med tanke på vädret.


Nu står de så fina och ser ut att må väl, om än lite frusna.


Källa: Hagalunds Foto


Mot frissan

Det är inte en dag för tidigt att jag låter "frissan" sätta saxen i mitt hår. Det är illa nu, men eftersom ekonomin är lite knaper på grund av mindre "klirr i kassan" efter en tids sjukskrivning - sjukpengen är ju lite snålare än lönen - så har jag legat lågt och prioriterat annat.

Nu orkar jag inte vänta längre och har beslutat att jag får tänka om. Det går absolut ingen nöd på mig. Jag konstaterar bara att så här är det. Det ska i alla fall bli skönt med lite renovering och jag blir säkert oemotståndlig för "Min närhet".

Hur vädret är? Får se nu om jag tittar ut genom fönstret och jo, det verkar okey för en "kryckning" till bussen, men det är kallt - frost. Jag tänker faktiskt en del på när jag ska slippa använda kryckor. Det känns som om det var en evighet sedan jag gick för egen maskin, men om några månader är jag ganska säker på att jag dansar fram. För att inte tala om när jag kan slänga mig på cykeln och trampa mig runt i staden där jag bor.

På vägen hem passerar jag huset där min dotterdotter Livisen bor och om det passar tittar jag nog in till dem en liten stund för att fylla på med hennes energi - mitt underbara lilla hjärta.


Mitt recept är enkelt: fyll tomrummen.
Töm det som är fullt. Och klia där det kliar.

Källa: Alice roosevelt Longworth


Källa: Hagalunds Foto



En gärning utom all möjlighet att förstå

Att se honom i TV-rutan och som jag uppfattar det, helt oberörd - är för mig ofattbart. Namnen på de människors liv som han urskiljningslöst berövade en dag i juli 2011 - räknas upp. Han sitter i Oslo Tingshus och följer sin egen gärning, utan att visa någon som helst ånger eller medkänsla. 
När kvinnan i rätten beskriver hur en efter en av de unga människor som fick sluta sina dagar på Utöya och när statsadvokaten beskriver Anders Behring Breiviks liv mellan 1995 och sommaren 2006, ser han ut att följa det som sägs med stort intresse och ibland fyrar han av ett kort leende.
Hur kan en människa, som har utfört detta vansinnesdåd sitta rak i ryggen, luta sig tillbaka, följa det som sägs med stort intresse och ibland le, utan att så mycket som ens för en sekund visa att han känner skuld och skam.


Katarine Kielos skriver idag i Aftonbladets ledare,

"Åklagaren kommer hävda att Breivik var galen. Försvaret kommer hävda att han visste vad han gjorde. Det kommer bli en märklig rättegång. Cirkusspektaklet massmördar-Breivik."

och vidare skriver hon,


"Breivik själv kommer vilja frikännas och hävda att han handlade i nödvärn."

Han erkänner handlingarna men åberopar ”nödrätt” – med vilket menas att dåden inte var ett brott. Det brott han har begått mot människor, är så avskyvärt och svårt att sätta ord på och i min ilska över detta önskar jag honom inga rättigheter. Det jag känner är primitivt, men jag kan inte mobilisera någon medkänsla för denna iskalla man - iskall i hela sitt väsen, utom den stund då rätten visar den propagandafilm om det budskap för vilket han tog sig rätten att döda 69 människor på 72 minuter - då fäller han en tår.

Jag följer rättegången i små portioner och skänker alla de som drabbats all respekt och omtanke med en önskan om att de ska orka gå vidare i livet.



"Itchi" = snarstucken

Pratade för en liten stund sedan med "Min närhet", som är ordentligt förkyld och hostar något alldeles förfärligt. Det är drygt ett år sedan han hade lunginflammation, inget varken han eller jag vill se någon repris på. Vi får helt enkelt utgå från att det ger sig.
När jag vaknade idag på morgonen och tittade ut - suck - precis som igår, en grå säck och mitt humör reagerar med vädret. Det är verkligen trist nu.
Jag har tittat igenom vad TV:n har att erbjuda, men jag hittar inget som faller mig i smaken. Någon hög mysfaktor hittar jag inte heller idag och jag har inte heller lust att leta efter den. Läsa någon bok? Nja, känner mig så där lite "itchi" = snarstucken och har lite svårt att komma till ro, så det får vara.

Det jag har på schemat idag är att jag ska besöka min sjukgymnast efter lunch och då tänkte jag också hälsa på min arbetsplats. Så det blir en "kryck"promenad till bussen vid lunchtid och sedan får jag se vad det stora äventyret leder mig idag - man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.

Vad jag vet är att jag på hemvägen ska "titta in" till lilla Liv:et, egentligen den enda som får mitt "itchi" att försvinna, vilket inte ens "Min närhet" alltid lyckas med.


Det vackraste jag vet är att se dig........



Källa: Anna Malins Rum



Idag har jag.....

........noll på schemat. Jag får inte träna under ytterligare tre veckor p g a ingreppet som gjordes förra måndagen, så jag får ägna mig åt att njuta av stillheten. Om jag nu ska gå händelserna i förväg lite grand, så ska jag imorgon ändå åka iväg till det planerade besöket hos min sjukgymnast och se om inte hon har någon typ av träning som jag kan utföra trots träningsförbud under de kommande tre veckorna. Jag mår så bra av att röra på mig om än lite. Jag tror nog att hon kan komma på något som kan passa.

Tittar jag ut genom fönstret nu på morgonen, så inbjuder vädret inte ens till en "kryckpromenad" runt kvarteret, så jag får se hur det blir med det under dagen. Efter Tio med Malou är slut för den här säsongen och de sänder repriser - vilka jag förmodligen har sett både fram och bak.

Så förutom att jag ska träffa lilla Liv:et - mitt barnbarn - en liten stund någon gång under dagen för påfyllning av hennes energi, så blir det med största sannolikhet en hel del skrivande utanför bloggen. Jag smiter säkert in även här och tömmer mina tankar då och då.



..........detta är att lära sig. Plötsligt förstår man något
som man har förstått hela livet - men på ett nytt sätt.

Källa Doris Lessing



Källa: Hagalunds Foto



Bbbboooorrrriiiinnnggggg!

Påskafton blev ju trots alla löften om oväder - riktigt fin och jag tog Dra Maten och "kryckade" mig till butiken i kvarteret. Låter kanske patetiskt, att det hittills idag har varit höjdpunkten för dagen - att "krycka mig till butiken, men så är det när knät är "kraschen".
Jag är så tom på händelser efter veckan som gått, då jag varit sittande eller liggande det mesta på grund av ett litet ingrepp i måndags. När det inte händer så mycket runt mig får jag inte mycket till impulser att skriva om. Det känns verkligen riktigt j-vla tråkigt och mitt tålamod tryter. Boorrriiiinngggg!

Följde US Masters Golf även igår kväll och det är trevligt, men det är också en ständig påminnelse om att det inte blir något golfspel för mig den här säsongen och det känns också hur kass som helst.

Låter jag bitter? - kan jag väl inte tänka mig. Jo, så är det - just nu är jag inte alls med i positiva klubben. Men så går det ett litet tag, så öppnar jag dörren till positiva klubbenhuset igen och så blir humöret bättre.

Tur att "Min närhet" är på ingång - stackar´n - kommer säkert att prata hål i huvudet på honom. Tror han fixar det för han är kanonbra på att stå ut.


Rastlösheten är en måttstock på min andliga hälsa.
Idag kanske jag behöver tänka efter.

Källa: Var morgon ny


Källa: Hagalunds Foto


Rekord i Påskparad

Visste ni att 3 333 utklädda deltog i påskparaden och tågade genom Visby på skärtorsdagen. Marschen är en tradition som har arrangerats i över 30 år.

Guinness rekordbok har sedan några år tagit bort rekordet, men man fortsätter ändå.


GLAD PÅSK!


Källa: Hagalunds Foto




Orken på sparlåga

När jag tittar ut idag är himlen helt blå och solen skiner - lite kallt, men jag är mest inne just nu, så jag kan låtsas att det är varmt och vår i luften där ute.
Vaknade runt åtta och drack som vanligt mitt kaffe. Min ork är på sparlåga, men jag vet ju varför och just därför får det vara så nu.

Igår genomgick jag en mindre operation på stadens sjukhus. Inte knäoperationen, den blir förmodligen i mitten av maj, då jag nu fått kallelse till det förberedande besöket, vilket ska ske i slutet av april. Ja, det är "mycke" nu.

Operationen igår gick bra. Känner mig lite omtumlad och trött idag, men annars är det okej. Min dotter hämtade mig vid stadens sjukhus när jag var "fit for fight" igen frampå eftermiddagen och följde sedan med mig hem. Hon och lilla Liv:et stannade frampå kvällen så jag fick känna på att jag klarade mig själv, innan de begav sig hem till sitt. Det är en sådan gåva att få känna deras närhet - vi bor ju bara några kvarter från varandra.


Ett steg i taget gör det möjligt för mig att ta ett steg till!



Källa: Anna Malins Rum



RSS 2.0