Att ge mig själv förutsättningar - mitt ansvar
Efter min "kryck-promenad" igår fick jag åter hopp om att det blir bra det här :), så nu släpper jag in både frisk luft och möjligheter genom fönstret.
Tittar ut genom sovrumsförnstret - har inte haft uppe persiennerna på flera dagar med tanke på att jag varit golvad av magsjukan, men nu är det på tiden att vädra ut eländet och låta ljuset komma in.
Mycket att stå i nu för tiden :) - tränar ju ett kort pass varje vaken timme - knäet ska ju ha sitt.
"Solen skiner från en klarblå himmel", som det ofta sägs. Det känns skönt och ljuset ger verkligen hopp, är kanske inte så för alla - att se en ljusning, menar jag. För mig var det ingen självklarhet - att möta våren, att umgås med mina vänner, att tillåta mig själv att ingå i någon sorts gemenskap. Nej, först behövde jag ge mig själv förutsättningar, för att sedan få möjligheterna till hopp och ljus. För att ge mig själv förutsättningar, behövde jag ta eget ansvar och göra bra val.
Jag tänker förstås på Whitney Houston. Så onödigt - det är så onödigt och ändå händer detta gång på gång. Det hände inte bara den kändis, som jag sörjer tillsammans med dig. Det händer dem jag är nära, dem jag tycker om, det händer mina vänner, det händer mina arbetskamrater och många fler och det var nära att det hände mig. Jag är så maktlösa inför drogen. Det hjälper inte att döma eller förfäras. Drogen är tyvärr inte allt för sällan, starkare än lusten att leva. Ett långsamt självmord.
Jag ska i detta inlägg inte ta upp diskussionen om drogernas vara eller inte vara, har helt enkelt inte lust just nu - de finns för att stanna, men jag är för den skull inte likgiltig i den frågan. Jag får säkert anledning att komma tillbaka till den debatten vid ett annat tillfälle.
Såg aldrig Whitney Houston live, men jag älskade att lyssna på hennes sång och se henne på bioduken. Jag tyckte hon sjöng gudomligt och var så vacker. När jag var yngre drömde jag om att vara som hon, jag tyckte hon hade allt - berömd, vacker, hade en ängels röst och pengar. Drömmar som jag tror många flickor och unga kvinnor har när de följer sina idoler. Så till det klassiska - det är det inom mig som är det viktiga, inte det yttre. Det har jag och säkert också du hört många gånger och ändå sjunker det liksom inte riktigt in och sitter där det ska. Är det inte märkligt att det ska vara så svårt att ta in.
Idag är jag tacksam för att jag är Anna Maria och att jag gjorde ett annat val än Whitney Houston. Ett val som betyder livet, med bra och dåliga dagar. Ett liv med grå vardag och fest. Ett liv med motgång och framgång. Ett liv med arbete och fritid. Ett liv som har alla de ingridienser, som ingår i vardagen. Idag är jag tacksam att inte behövt gå samma väg som min idol. Jag känner verkligen en stor sorg över att återigen läsa om hur drogen tar över, att drogen är starkare än livet. För som jag ser det, så är dogen allt för ofta viktigare än själva livet. Tack och lov väljer många livet framför drogen.
Ni, som väljer livet är idag mina idoler.
TACK!
Källa: Hagalunds Foto
Jag ska inte hålla tillbaka tårarna. Jag är förvissad om att de behövs.
De kanske behövs för någon annans skull, likaväl som för min egen.
Tårar helar. Sårade finns överallt.
