God morgon mina kära läsare!
Klockan är 09:30 och mor och jag har precis avslutat en god frukost. Mor bor hos mig i några dagar, då hon har långt att resa. Vi bor allt för långt ifrån varandra, så när vi ses, umgås vi intensivt och sedan kan det gå lång tid tills nästa gång. För mig skulle det vara gott om vi bodde närmre varandra, då vi skulle kunna hjälpa varandra i vardagen, men nu är det som det är och vi gör det bästa av det.
Några dagars sjukskrivning p g a av ett trasigt knä har räckt för mig att inse hur fruktansvärt sårbar jag är. Mina tankar går till alla er som är sjuka på ett eller annat sätt, kort- eller långtidssjukskrivna med förändrad livssituation med allt vad det innebär, t ex ansträngd ekonomi. Jag har under lång tid följt debatten i både TV och övrig media om hur människor blir utförsäkrade från försäkringskassan och det gör mig ledsen att se hur systemet (gäller inte bara försäkringskassan) idag behandlar dem som inte kan prestera p g a "what so ever".
Toleransnivån för hur jag ska vara för att "passa in" är f n mycket låg - det är j-ligt kallt där ute och det är många som fryser ihjäl i vårt kalla samhälle - det är min uppfattning. Människan som inte kan eller vill prestera, platsar helt enkelt inte. "Ta dig i kragen", men jag stod där en dag och hade ingen "Krage att ta i" - så jag vågar påstå att jag vet, det var en ny och nyttig erfarenhet. Jag har alltid varit högpresterande, enligt mina mått att mäta. Så en dag varken kunde eller ville gå vidare, jag la mig på backen och tänkte helt enkel "Jag skiter i allt", men något hände och så småningom hade jag en "krage att ta i". Detta kommer säkert att få anledning att skriva mer om.
Har då den eller de människor som inte kan eller vill prestera inget berättigande? Ska jag tänka bort dem ur samhället? Ska jag titta på dem som 2:a klassens medborgare. Det jag skriver nu är förmodligen mycket provocerande, det var det för mig innan jag tillhörde dem, som varken kunde eller ville.
Ansvar och göra rätt för mig är viktigt, men det kommer alltid att finnas människor som i olika faser i livet inte har någon "krage att ta i" och varken kan, vill eller har förmågan att ta det ansvar samhället kräver.
Jag har ingen lösning på hur samhället ska tillgodose våra olika önskningar och behov för ett gott liv, men jag har börjat öva mig på att tycka om dem jag möter oavsett och dem jag har lite svårare att tycka om ska jag åtminstone lära mig att respektera.
Så jag börjar hos mig själv och frågar mig "Hur jag är mot Dig, då vi möts? Det kanske räcka med att jag ger Dig en vänlig blick och ger Du mig en vänlig blick tillbaka, så är det allt jag önskar just nu - jag tror faktiskt att det kan vara så enkelt för att stänga ute kylan ett tag.
Några dagars sjukskrivning p g a av ett trasigt knä har räckt för mig att inse hur fruktansvärt sårbar jag är. Mina tankar går till alla er som är sjuka på ett eller annat sätt, kort- eller långtidssjukskrivna med förändrad livssituation med allt vad det innebär, t ex ansträngd ekonomi. Jag har under lång tid följt debatten i både TV och övrig media om hur människor blir utförsäkrade från försäkringskassan och det gör mig ledsen att se hur systemet (gäller inte bara försäkringskassan) idag behandlar dem som inte kan prestera p g a "what so ever".
Toleransnivån för hur jag ska vara för att "passa in" är f n mycket låg - det är j-ligt kallt där ute och det är många som fryser ihjäl i vårt kalla samhälle - det är min uppfattning. Människan som inte kan eller vill prestera, platsar helt enkelt inte. "Ta dig i kragen", men jag stod där en dag och hade ingen "Krage att ta i" - så jag vågar påstå att jag vet, det var en ny och nyttig erfarenhet. Jag har alltid varit högpresterande, enligt mina mått att mäta. Så en dag varken kunde eller ville gå vidare, jag la mig på backen och tänkte helt enkel "Jag skiter i allt", men något hände och så småningom hade jag en "krage att ta i". Detta kommer säkert att få anledning att skriva mer om.
Har då den eller de människor som inte kan eller vill prestera inget berättigande? Ska jag tänka bort dem ur samhället? Ska jag titta på dem som 2:a klassens medborgare. Det jag skriver nu är förmodligen mycket provocerande, det var det för mig innan jag tillhörde dem, som varken kunde eller ville.
Ansvar och göra rätt för mig är viktigt, men det kommer alltid att finnas människor som i olika faser i livet inte har någon "krage att ta i" och varken kan, vill eller har förmågan att ta det ansvar samhället kräver.
Jag har ingen lösning på hur samhället ska tillgodose våra olika önskningar och behov för ett gott liv, men jag har börjat öva mig på att tycka om dem jag möter oavsett och dem jag har lite svårare att tycka om ska jag åtminstone lära mig att respektera.
Så jag börjar hos mig själv och frågar mig "Hur jag är mot Dig, då vi möts? Det kanske räcka med att jag ger Dig en vänlig blick och ger Du mig en vänlig blick tillbaka, så är det allt jag önskar just nu - jag tror faktiskt att det kan vara så enkelt för att stänga ute kylan ett tag.
Källa: Hagalunds Foto
Jag kan ge uttryck åt min kärlek idag och försäkra Dig att jag behöver Dig.
Då kommer både Du och jag att fyllas av nytt liv.
Kramar och på återseende
Kommentarer
Trackback
