Anna Marias Verklighet

Jag sitter i soffan hos min dotter M och väntar på att lilla Liv ska äta upp sin mat.  Mamma M har serverat henne ris med något till, som jag omöjligt kan identifiera vad det är, men hon ser ut att tycka det är gott.
Liv är av den bestämda uppfattningen att hon "kan själv "och vägrar därför att låta sig matas och för mamma M saknas orken för att ta strid just nu. Jag tänker, att det är klokt av min dotter M att ibland ta ledigt från "kriget" och lägga ner vapnen en stund, för Liv är en mycket bestämnd ung dam och hennes strategi är uthållighet. Hon har inte någon som helst tanke på att låta sig stoppas och att vifta med vit flagg är oftast inget alternativ.  Nej, för henne handlar det här om - som vi vuxna kallar det, personlig utveckling och hon har förstått nutiden och låter egot härja fritt. Hahahaha! Det ska bli intressant att följa denna lilla person och se hur all denna vilja och frustration kanaliseras. Det blir en gedigen uppgift för Livs föräldrar att styra upp, men jag är helt säker på att de båda förädrarna har allt det som krävs för att ge Liv det hon behöver.

Att måltiden är över visar hon tydligt genom att skrika rakt ut för att få uppmärksamhet och samtidigt gör hon allvarliga försöka att ta sig ur stolen. Hon har verkligen inte tid att vänta på att någon av oss vuxna ska slutföra det vi håller på med, innan hennes önskningar blir uppfyllda. Jag sitter sysslolös i soffan, men mitt knä hindrar mig dessvärre från att skynda till den otåliga. Så hon får vänta en stund.

Jag är också otålig, för idag ska jag ge Liv hennes första docka och jag tror att hon kommer att tycka om den. Det är spännande - jag är så nyfiken på hur hon ska reagera. Både jag och mamma M har sett hur hon kör omkring med den lilla sulkyn, som hon fick av pappa J för några dagar sedan. I den har hon kört både kastruller och vattenflaskor, men nu ska hon få en docka - den dockan sulkyn är ämnad för.

Nu har mamma torkat av allt ris både på henne och golvet och jag ropar till Liv att hon ska komma. Jag skakar lite på påsen, i vilken dockan ligger för att få hennes uppmärksamhet och hon blir nyfiken. Vilken härlig syn, då hon ser dockan - en liten näpen bebisdocka lagom i storlek för en ettåring.
Vilken syn - hon står alldeles stilla och tyst och formar munnen till ett O och när jag lossar dockan från de sista trådarna den sitter fast med i kartongen, exploderar hon och sliter tag i dockan. Den sitter fortfarande fast med trådar runt ena foten och den otåliga blir än otåligare. 

Äntligen är dockan fri och omsluts av all den kärlek som bara en ettåring kan ge, men bebisdocken får också uppleva en och annan luftfärd och också att bli glömd om än för en liten stund, för att sedan med blixtens hastighet bli översköljd med än mer känslor, pussar och omtanke.

Du är drygt ett år och igår fick jag vara med om ett av de ögonblicken som jag låter stanna kvar hos mig och alltid minnas.

Skrivet med kärlek från din mormor till dig!


Bildkälla: Anna Malins Rum