Ikväll har jag bjudit in mig till reprisen av dopet med prinsessan Estelle i huvudrollen. När livesändningen pågick var jag på annat håll, så prinsessan fick vänta på mitt deltagande.

Så just nu sitter jag och njuter av denna vackra tillställning av fina omgivningar, färgsprakande kläder och så mycket annat som är välregisserat.

Dagens huvudperson är precis så söt som en liten bebis är i sin dopklänning. Så näpen och helt och hållet ovetande om vilken liten viktig person hon är. Hela världen har samlats för att se henne döpas. Själv tycker jag att varenda liten bebis förtjänar denna uppmärksamhet när namnet ska ges för att bäras under ett liv. Men lilla Estelle får representera all världens bebisar.

Vad vi än tycker om kungahusets vara eller inte vara - något du och jag naturligtvis får tycka vad vi vill om, så är det fint att se alla dessa människor i sina fina kläder, som har samlats för att uppmärksamma lilla Estelle.

Det är snart ett år sedan jag själv hade glädjen att få delta vid mitt barnbarns dop - lilla Liv.
En högtid som rör vid mig.


Bildkälla: Anna Malins Rum

Det är jag som är den obotlige romantikern - jag tror på den sortens kärlek jag ibland ser på filmduken. Den kärlek manusförfattare och regissörer försöker återge i film efter film. För att få mig att se och känna det storyn ska förmedla, bör det jag ser på filmduken vara trovärdigt och hur skulle det kunna bli trovärdigt om det inte vore en sorts sanning. Just därför tror jag att den kärleken jag talar och skriver om - den finns.

Det spelar ingen roll hur jag än försöker att vara klok, förståndig och även praktisk, så återkommer jag ständigt till samma sak - att jag älskar eller så älskar jag inte. Det finns inga nyanser i min känsla till den jag älskar. Antingen är min känsla där eller så är den det inte.

Igår kväll tittade jag på filmen "Nätterna vid havet", så där var jag igen i filmens värld eller sagans - du kan kalla det vad du vill. Det var han och hon, som var och en från sitt håll kom till huset vid havet och båda bar på en "tung ryggsäck". Dåligt väder och "in the middle of nowhere", utan möjlighet att ta sig därifrån  - båda sökte något i sin ensamhet.

Filmen var förutsägbar och storyn är densamma som så många gånger förut, men jag "känner mig igenom" hela filmen. Jag menar inte att jag känner igen mig - jag helt enkelt "känner mig igenom" hela filmen och min övertygelse om att kärleken finns på riktigt kommer till mig. Den manliga huvudrollen spelas naturligtvis av Richard Gere och den kvinnliga av Diane Lane - behöver jag skriva mer.

Jag är i tanken hos "Min närhet" - i känslan av att det är så att kärleken finns på riktigt.



Bildkälla: Hagalunds Foto

Förmiddagen ägnade jag åt att läsa i stilla ro. Något som jag uppskattar nu när jag inte kan härja runt med tanke på mitt för tillfället handikapp, är just att jag bör sitta still. Om jag låter rastlösheten styra och jag belastar mitt friska ben för mycket får jag betala dyrt under natten. För att inte tala om vilket pris jag får betala om jag belastar mitt trasiga knä för mycket. Slutsatsen jag har dragit av detta är att jag vackert får sitta ner och ta det lugnt och låta min frustration vila för att sedan tas fram när jag drar igång min träning efter operationen.

Trots kryckor och värk så brister jag ibland i en salig blandning, så när jag hade suttit still under förmiddagen brast jag ut i en kladdkaka och just när den åkte in i ugnen, så ringde min dotter och berättade att de var i lekparken. Hon frågade om jag ville krycka mig dit, men jag föreslog att "lilla" familjen skulle ta en promenad till mig, så vi kunde festa på kladdkakan.

En stund senare satt hon - min älskade lilla Livisen - vid mitt köksbord. Ingen av oss kunde missa att hon tyckte om mormors kladdkaka med grädde.
Den härliga lilla tjejen, som är något så underhållande att jag njuter av varje stund. Hon kan inte säga många ord, men hon har sitt alldeles eget lilla språk och hon pratar oavbrutet. Nyanserna i språket finns och hon lockar till många skratt - hon verkar njuta av sin egen lilla person och är precis så självcentrerad som en liten ettåring kan vara. En liten test med att stoppa båda fötterna i en tvålitersgryta för att sedan försöka stoppa ner den lilla kroppen, hann hon också med. Inget vidare lyckat försök, men hon var nöjd ändå.

Tack "lilla" familjen för att ni kom förbi mig en stund!

"Om vi hälsar livet med glädje blir hela livet annorlunda,
både för oss och dem vi delar det med."

Källa: Var morgon ny

Bildkälla: Anna Malins Rum

Jag sitter i soffan hos min dotter M och väntar på att lilla Liv ska äta upp sin mat.  Mamma M har serverat henne ris med något till, som jag omöjligt kan identifiera vad det är, men hon ser ut att tycka det är gott.
Liv är av den bestämda uppfattningen att hon "kan själv "och vägrar därför att låta sig matas och för mamma M saknas orken för att ta strid just nu. Jag tänker, att det är klokt av min dotter M att ibland ta ledigt från "kriget" och lägga ner vapnen en stund, för Liv är en mycket bestämnd ung dam och hennes strategi är uthållighet. Hon har inte någon som helst tanke på att låta sig stoppas och att vifta med vit flagg är oftast inget alternativ.  Nej, för henne handlar det här om - som vi vuxna kallar det, personlig utveckling och hon har förstått nutiden och låter egot härja fritt. Hahahaha! Det ska bli intressant att följa denna lilla person och se hur all denna vilja och frustration kanaliseras. Det blir en gedigen uppgift för Livs föräldrar att styra upp, men jag är helt säker på att de båda förädrarna har allt det som krävs för att ge Liv det hon behöver.

Att måltiden är över visar hon tydligt genom att skrika rakt ut för att få uppmärksamhet och samtidigt gör hon allvarliga försöka att ta sig ur stolen. Hon har verkligen inte tid att vänta på att någon av oss vuxna ska slutföra det vi håller på med, innan hennes önskningar blir uppfyllda. Jag sitter sysslolös i soffan, men mitt knä hindrar mig dessvärre från att skynda till den otåliga. Så hon får vänta en stund.

Jag är också otålig, för idag ska jag ge Liv hennes första docka och jag tror att hon kommer att tycka om den. Det är spännande - jag är så nyfiken på hur hon ska reagera. Både jag och mamma M har sett hur hon kör omkring med den lilla sulkyn, som hon fick av pappa J för några dagar sedan. I den har hon kört både kastruller och vattenflaskor, men nu ska hon få en docka - den dockan sulkyn är ämnad för.

Nu har mamma torkat av allt ris både på henne och golvet och jag ropar till Liv att hon ska komma. Jag skakar lite på påsen, i vilken dockan ligger för att få hennes uppmärksamhet och hon blir nyfiken. Vilken härlig syn, då hon ser dockan - en liten näpen bebisdocka lagom i storlek för en ettåring.
Vilken syn - hon står alldeles stilla och tyst och formar munnen till ett O och när jag lossar dockan från de sista trådarna den sitter fast med i kartongen, exploderar hon och sliter tag i dockan. Den sitter fortfarande fast med trådar runt ena foten och den otåliga blir än otåligare. 

Äntligen är dockan fri och omsluts av all den kärlek som bara en ettåring kan ge, men bebisdocken får också uppleva en och annan luftfärd och också att bli glömd om än för en liten stund, för att sedan med blixtens hastighet bli översköljd med än mer känslor, pussar och omtanke.

Du är drygt ett år och igår fick jag vara med om ett av de ögonblicken som jag låter stanna kvar hos mig och alltid minnas.

Skrivet med kärlek från din mormor till dig!


Bildkälla: Anna Malins Rum

.......och det gjorde det idag också.
"Min närhet" mår bättre, efter att under några veckor haft en infektion som inte velat ge med sig. Det hänger fortfarande i, men han behövde komma ut och "rasta sig" efter att ha sovit och vilat bort några dagar. Vad är då bättre än ett besök hos mig.
Jag blev naturligtvis glad - både för att han känner sig piggare och att han slår ihjäl några timmar hos mig och åt mig.

En stund tillsammans!


Bildkälla: Hagalunds Foto

Idag fyller du 26 år - ofattbart. Det är jag säkert inte ensam om, att som förälder tycka. Åren går fort - för mig har det varit så. Det har under åren hänt både dig och mig mycket. Vi har skrattat tillsammans och vi har gråtit i sorg.

Som liten var du en lugn och nöjd bebis och så har det fortsatt genom åren. Jag kan inte minnas någon gång då jag har känt något annat än tacksamhet, för att jag har fått lära känna dig och din bror. Ni var och är ingen självklarhet för mig, då jag under många år fick vänta på att du och din bror skulle komma till världen efter många års barnlöshet. År av outsäglig sorg, då jag önskade ett eget barn. Trots dåliga odds föddes du en aprildag för 26 år sedan och världen stannade - det var du och jag. Några år senare fick du en bror och ni båda ger mig mer än jag vågat önska. Jag är så tacksam.

Du har visat en mognad sällan skådad när jag inte fanns hos dig, då jag borde. Du är en vacker kvinna med ett mod som få. Du har en ödmjukhet som jag avundas, men gör mig stolt. I mitt förflutna har du tillsammans med din bror varit vid min sida, som jag borde varit vid er.

Nu har dagarna gått som blivit till år och idag fyller du 26. Idag går vi vid varandras sida och du har själv blivit mor - en vacker liten dotter som fick namnet Liv. Du kommer säkert att finna det jag fann, att det är en rikedom utan gräns.

Tack mitt hjärta och ett stort GRATTIS!


Bildkälla: Anna Malins Rum

Jag och min dotter Malin för 26 år sedan

- tror att det stavas så, men är inte säker, då det inte står med i Svenska Akademins ordlista och inte lyckades jag slå upp det Google heller.

Det låter i alla fall så då Livisen, min drygt ettåriga dotterdotter är hungrig eller sugen och vill ha något att tugga på. Ja, hon har tänder!
Hon är en mycket bestämd ung dam och det är precis som det ska. Hon inte bara tar, utan ger mig massor med energi. För energi har hon gott om och det är inte mer än rätt att hon delar med sig av den till sin mormor.

Innan jag stiftade bekanskap med denna lilla människa, så tyckte jag nog att mor- och farmödrar ibland pratade lite för mycket om sina barnbarn. Jag var helt enkelt inte intresserad, möjligen pliktskyldigast. En och annan tanke om att de får ge sig, passerade mellan öronen hos mig.
Jag visste inte bättre och jag har svårt att hålla igen. Nu förstår jag att varje barnbarn är unikt för alla mor- och farmödrar. Och jag inser också att det är jag som har Livisen kär på mitt alldeles speciella sätt. Det är inte så intressant för andra. Ändå kan jag inte låta bli att visa hela världen både genom kort och att berätta om hur underbar hon är.
Nu låter det som jag har ett ego utan gränser och det har jag i det här fallet. Men jag tycker också om att dela andras glädje över sina barnbarn, framför allt nu när jag fått erfara hur det är att ha ett själv.
Usch och fy på mig! Sådant här pratas det inte om, men jag gör det ändå och jag är säkert inte den ende som kände som då och känner som nu.

Vilken tur att jag har en alldeles egen blogg, där jag kan skriva om precis vad jag vill,
så länge jag inte skadar någon. Och få ge utlopp för allt som rör sig mellan öronen hos mig,
som till exempel mitt barnbarn och hennes vänner Novia och Mila.


Källa: Anna Malins Rum

..........i mina krukor och det tycker jag om. I höstas när pelargonerna inte hade lust att vara med längre, satte jag dem på ett högskåp och vattnade dem sedan hela vintern mycket sparsamt.
Jag har inte så mycket plats och inte heller något svalt och halmörkt ställe där jag kan placera dem för vila under vintern. Men jag chansade och det fick bli på ett av min högskåp i köket. De såg allt taniga och eländiga ut, men de levde när jag för några veckor sedan, då jag planterad om den i något större krukor.

Och tänka sig - de är så fina nu. De blommar mot mig som om vintern aldrig varit här och jag får en sådan härlig känsla när jag lyckas med att bevara något, som får nytt liv. Det om något säger mig att våren faktiskt är på väg trots det snöblask jag ser utanför mitt fönster.

Bilde säger oändligt mycket mer än vad jag kan återge med ord.

"Idag ska jag ge mig tid att lukta på blommorna."

Källa: Var morgon ny



Min egen bild




Min egen bild

Du min finaste - på din namnsdag!

Jag träffade dig igår och du fyller mig med meningsfull vardag.
Du fyller mig med energi - du har så mycket av den och du delar osjälviskt med dig.
Så många skratt du ger mig och så omedveten om vilka avtryck du ger.
Din kärlek till dig själv är ännu oförstörd, låt ingen ta den ifrån dig.
Bara drygt ett år och mästare i levnadskonst.


Du lär mig oändligt mycket!


Källa: Anna Malins Rum

........är någon påskhare, men även hon är en underbar liten hårboll. Hennes namn är Novia och är en drygt tre år gammal Spaniel king charles. Hon är en bedårande och busig och tampas tillsammans med de andra två att få en framskjuten plats i familjen. De andra två har jag presenterat tidigare, men jag gör det igen och det är Liv - drygt året och den lilla hårbollen Mila - drygt 6 år och bor hos mig.

Den här gången är det Novias tur att få vara med på bild - det händer inte så ofta.

Källa: Anna Malins Rum

........har jag ingen, men jag har ju en kanin - det får duga. Denna härliga lilla hårboll kutar runt och verkar allmänt nöjd med tillvaron. Trots att en kanin kan tyckas vara ganska opersonliga, så har hon för mig en själ och jag gillar henne.

Hon stannade kvar hos mig, då jag tog över min dotter M:s lägenhet, då hon och hennes sambo flyttade till en bostadsrätt. Förutom hunden Novia skulle de få tillökning, som visade sig vara en härlig tjej - lilla Liv:et och vi tyckte alla att det var en bra lösning att Mila stannade kvar där hon var van att vara.

Så nu har jag min alldeles egen lilla påskhare - eller påskkanin närmare bestämt.

Till er som tittar in hos mig önskar jag en GLAD PÅSK!



Min egen bild där hon står hos mig på min fotpall :)

God sen morgon! Vaknade klockan nio av att ”Min närhet” ringde – oooohhhh, nästan hela mina tidiga morgon har försvunnit ut i sömnen och när jag ska lägga in mitt morgoninlägg, så har blogg.se stängt ner för underhåll. Det känns ändå som om det blir en bra dag idag. Oppps! Positiva klubben har visst vaknat denna morgon.

Vanligtvis ställer jag klockan, för som jag tidigare har berättat så gillar jag morgontimmarna mest av dygnets alla timmar. Jag är dödens trött på morgonen och jag tycker inte om sommartiden, men när jag väl har kommit upp, så finner jag sådan stilla ro i den tidiga morgonen.

”Min närhet” som arbetar på annan ort i veckorna ringde bara för att....... - tycker om när han ringer bara för att....... - det gör gott inom mig. Jag ställde inte min klocka igår kväll innan jag gick och la mig, för idag har jag inget annat än min egen träning i hemmet inbokat och därför var det kanske tur att ”Min närhet” ringde, så att jag inte missar hela förmiddagen. Jag är så glad över att han finns hos mig – det har gått några år nu, sedan vi träffades igen. Vi har känt varandra i många år, men för den skull inte varit nära. Han betyder något alldeles speciellt – jag ska vara rädd om den känslan – här och nu. Han är så mycket mer.........

Att få känna närhet innebär för mig att jag ingår i ett sammanhang!



Källa: Hagalunds Foto

.....besök av lilla Liv:et och idag hade hon verkligen vaknat på rätt sida. Det är inte alltid så, för hon är en liten människa med massor av känslor. Men idag kommer hon in genom min dörr och tar sig an sina sysslor hos mig, som om det var hur självklart som helst. Hon skrattar och ler. Hon härmar mina och sin mammas ljud - det känns som hon är med i vårt samtal. Hon är drygt ett år och det är nu en liten flicka som har börjat delta på sitt eget lilla sätt i vår samvaro.

Du min lilla - jag tycker så mycket om dig!



Källa: Anna Malin

Jag pratade med en väninna i telefon, då det ringde på dörren. Jag bad henne dröja, medan jag gick och öppnade för att se vem det var. Jag hoppades så att det var mitt lilla Liv. Ibland kommer hon tillsammans med sin mamma och överraskar. Ooooohhhh det var hon - det lilla Liv:et.

Hon kommer in genom dörren och kikar lite försiktigt - hon är lite rädd för kaninen Mila, som bor hos mig. Det är lite svårt att förstå, då hon är uppvuxen med Novia - en liten rostbrun cavalier lady, som ofta busar runt henne. 
När hon säkrat vad kaninen är,  är det full fart i riktning mot min väska och sedan är hon mer effektiv än vad tjuven är om natten, med att tömma den. 

Efter en stund stelnar hon till och alla som har eller har haft barn kan se på ett barns ansiktsuttryck vad som händer. Hon fyller blöjan och hade vi inte sett det, så kan jag utan närmare beskrivning skriva ner att vi kände det. När det hela var avklarat var hon åter nöjd och fortsatte där hon slutade med sitt pyssel.

Mamman, tillika min dotter M hade inte planerat någon lång tid utanför hemmet och hade därför inte med någon blöja, så det var bara att ge sig hemåt. Det var en odör.......... Jag stannar vid det!

Det är så häftigt att vi bor så nära varandra att det lilla Liv:et bara kan titta in till mig. Jag ser fram emot när hon är så stor att hon själv står utanför min dörr.

Barnet väcker ens innersta känslor när man betraktar dem.

Källa: Var morgon ny

Källa: Anna Malin

Telefonen ringer och jag hör min dotter M i andra änden av luren. Hon har sedan en tid varit "ensambo" efter en mycket kort sambotid och jag tycker om att hon ringer och ger mig en lägesrapport - att hon helt enkelt mår bra. Vi utbyter de vanligaste fraserna om hur vi mår - det går fort och jag får en känsla av att hon har något att berätta. 

Hon är ivrig, jag känner att det är något viktigt. Hon säger, jag ska bli sambo. Mina tankar fryser till is och jag vill bara skrika NEJ - ta det lugnt. Hon är så ung och har nyligen brutit upp. Nej och åter nej, men jag säger inget. Jag är helt tyst.

Mamma, jag ska bli sambo med en kanin. Vilket snyggt upplägg av en smart dotter. Jag bara älskade att det var en kanin.

Det är nu sex år sedan detta samtal ägde rum och jag är så glad för att hon blev sambo med lilla väduren Mila.
Idag är det jag som är sambo med denna lilla vädur. Hon är inte så pratsam, men det gör inget för jag sköter snacket och hon är ett sällskap.

En liten Mila för knappt sex år sedan.

Källa: Anna Malin

Fick besök av det lilla Liv:et under eftermiddagen. Hon kan konsten att förändra stunden i ett enda ögonblick. Hon kommer in genom dörren - får något i blicken och tar sikte. Hon får se mina kryckor och min nyckelknippa och där är fokus. Sedan bär hon runt allt på en gång. För en ettåring är det inte lätt att få med sig allt och om hon måste välja vad hon ska ta med sig, så ser hon villrådig ut - så koncentrerad.
När hon tar sig an TV:n eller högtalarna och jag säger NEJ, börjar hon genast skaka på huvudet och är helt överens med mig om att detta inte gillas. Blixtsnabbt är hon där igen, vänder sig till mig och skakar på huvudet, innan jag hinner säga NEJ. Hon har stenkoll, men testar igen och igen.
Dessvärre har jag svårt att hålla mig för skratt i alla hennes upptåg, vilket inte gör mig särskilt trovärdig och det registrerar hon förstås.
När det är dags för henne att gå hem och hennes mamma efter "strid" klätt på lilla damen ytterkläderna vinkar jag åt henne från min stol och hon kommer då mot mig och pussar ut i luften. 

Min son sa en gång "att klä ett barn är som att trä på en tjock och full man en dykardräk". Stämmer ganska bra tycker jag.

Jag är så glad att jag får vara med på hennes upptåg.

Källa: Anna Malin

Kom hem för en stund sedan efter att ha varit hos mitt barnbarn lilla L. Det är verkligen en förmån att bo nära den "lilla familjen", vilket gör att jag kan titta upp lite nu och då.

Idag showade hon på hög nivå. Hon är så härlig - drygt ett år och full av bus. Upp och ner - hit och dit. Hela tiden har hon något på gång. För närvarande är dans en populär sysselsättning. Att göra rörelser när vi sjunger tillsammans är också något hon gillar. Idag blev hon föremål för all uppmärksamhet, då hon skrattade högt och gjorde alla möjliga miner och hon har full kontroll över hur hon ska få oss vuxna att bli så förtjusta att vi bara ser henne.

Det blev Imse Vimse Spindel och huvud, axlar, knä och tå - knä och tå, många gånger under eftermiddagen. Kul att sjunga de sångerna igen - det var ju ett tag sedan jag satt tillsammans med lilla L:s mamma - ungefär 25 år sedan, och sjöng sångerna sist.

Härliga lilla tjej! Jag fyller verkligen på när jag träffar dig. Tycker om att få lära känna dig.

Om vi lever som vi har fått lära oss, kan vi än en gång
få skåda världen med barnets förundrade blick.

Källa: Var morgon ny


Källa: Anna Malin

Denna underbara lilla "hårboll" har bott hos mig i drygt ett år. När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet för drygt ett år sedan medföljde en styck kanin - Mila. En liten grå vädur - min dotters kanin, som då hade blivit en hund, nej, jag menar 5 år. Jag tror att hon tror att hon är en hund - hennes syter Novia är ju hund och hon beter sig som en sådan ibland.

I alla fall, min dotter med sambo hade köpt en bostadsrätt och jag skulle ta över deras hyresrätt. De väntade barn och hade sedan tidigare också en King Charles Cavalier, som heter Novia.
En helg i januari 2011 gjorde vi alltså en "flyttsväng". Dottern M med sambo J flyttade till sin nya bostadsrätt. Jag flyttade in i deras tidigare hyresrätt. "Magen", som några veckor senare visade sig vara "lilla" barnbarnet L och "vovven" Novia följde med till bostadsrätten och den lilla grå "hårbollen" Mila stannade kvar hos mig.
Hänger ni med?

Den lilla "hårbollen" fann sig väl till rätta hos mig - lägenheten var hon ju bekant med sedan tidigare och systern "vovven" Novias framfart fick hon plötsligt lugn och ro ifrån. Nu skulle hon bara bekanta sig med mig - vilken fullträff. Hon är verkligen hur sällskaplig som helst. Hon kommer ofta fram till mig och vill bli kliad på nosen. 
Jag är nästan säker på att hon tror att hon är hund.

I alla fall, nu har hon hunnit bli 6 år och lite till åren och som jag har förstått det, så är det ganska gammalt för att vara kanin. Jag hoppas verkligen hon får stanna hos mig ett tag till. Gillar när hon "tassar" och "hoppar" runt hos mig. Är det nu så att hon tror att hon är hund, så får hon säkert några år till hos mig.

Mila

Källa: Anna Malin

Idag ringde min syster till mig, vilken gåva att ha en syster - att ha någon att dela sitt förflutna och nuet med. Idag pratar vi ofta med varandra.

Det fanns en tid, då jag delade med mig av mitt liv till min syster och andra, så som jag önskade att mitt liv såg ut.  Jag var inte ärlig. Det fungerade inte - jag var inte ärlig varken mot mig själv eller andra och det blev allt för svårt att bära. Jag förstod inte bättre - jag förstod inte att sanningen skulle hinna ikapp både mig och min syster. Jag förstod inte att hon ville mitt bästa.

Idag förstår jag bättre. Idag blir jag glad när min syster ringer. Idag samtalar vi och lyssnar till vad vi har att säga varandra.  Idag berättar jag hur jag mår och hur jag har det. Idag säger jag vad jag tycker. Idag förstår jag att hon tycker om att jag är hennes syster - vilken gåva.

"Även om jag inte kan lösa dina problem åt dig ska jag finnas till
hands och lyssna på dig närhelst du behöver mig."

Källa: Sandra K. Lamberson



Källa: Hagalunds Foto

Varje dag utbyter vi gåvor. Vi ger och vi får.

Källa: Var morgon ny

Jag fick vara vid min dotters sida när hon bar på "lilla" L, som nu är drygt ett år - jag har fått vara med hela vägen för jag "bad om hjälp" för min egen skull, innan "lilla" L kom till världen.

Hon kryper upp till mig i soffan och lutar sig emot mig och trycker sin kind emot min, för det är precis så hon gör. Och jag är där - inte bara kroppsligen, utan med hela mitt jag.

Jag är så tacksam för att jag igår kväll fick sitta barnvakt åt mitt barnbarn "lilla" L. För några år sedan hade det varit otänkbart. För några år sedan kunde jag knappt ta hand om mig själv.

Livet ter sig annorlunda idag, för jag har valt att återta livet. Jag sänder ofta en tanke till er jag skriver om i mitt inlägg "Till minne". Tack för allt ni delar med er av till mig, även om ni inte är i livet. Ni är en del av mitt liv och ni kommer alltid att ha en speciell plats hos mig.

Några av oss var nära den fysiska döden, men nu är vi här och vi står inför en ny dag.
Vi beöver hjälp av varandra. Vi har lärt oss att det finns valmöjligheter.

Källa: Var morgon ny

Källa: Anna Malin

Att överleva innebär att födas på nytt om och om igen
Källa. Erica Jong