Anna Marias Verklighet

- tror att det stavas så, men är inte säker, då det inte står med i Svenska Akademins ordlista och inte lyckades jag slå upp det Google heller.

Det låter i alla fall så då Livisen, min drygt ettåriga dotterdotter är hungrig eller sugen och vill ha något att tugga på. Ja, hon har tänder!
Hon är en mycket bestämd ung dam och det är precis som det ska. Hon inte bara tar, utan ger mig massor med energi. För energi har hon gott om och det är inte mer än rätt att hon delar med sig av den till sin mormor.

Innan jag stiftade bekanskap med denna lilla människa, så tyckte jag nog att mor- och farmödrar ibland pratade lite för mycket om sina barnbarn. Jag var helt enkelt inte intresserad, möjligen pliktskyldigast. En och annan tanke om att de får ge sig, passerade mellan öronen hos mig.
Jag visste inte bättre och jag har svårt att hålla igen. Nu förstår jag att varje barnbarn är unikt för alla mor- och farmödrar. Och jag inser också att det är jag som har Livisen kär på mitt alldeles speciella sätt. Det är inte så intressant för andra. Ändå kan jag inte låta bli att visa hela världen både genom kort och att berätta om hur underbar hon är.
Nu låter det som jag har ett ego utan gränser och det har jag i det här fallet. Men jag tycker också om att dela andras glädje över sina barnbarn, framför allt nu när jag fått erfara hur det är att ha ett själv.
Usch och fy på mig! Sådant här pratas det inte om, men jag gör det ändå och jag är säkert inte den ende som kände som då och känner som nu.

Vilken tur att jag har en alldeles egen blogg, där jag kan skriva om precis vad jag vill,
så länge jag inte skadar någon. Och få ge utlopp för allt som rör sig mellan öronen hos mig,
som till exempel mitt barnbarn och hennes vänner Novia och Mila.


Källa: Anna Malins Rum