Anna Marias Verklighet

Nu är dottern firad för den här gången och det bjöds på kaffe och sött i stora lass. Jag är en godisgris, så jag kastade mig ivrigt över kakfaten. 
Det var full fart på barnbarnet Livisen - även kallad "härjo" och till slut blev det "to much" för den lilla damen. Hon hade varit på barnkalas tidigare under dagen hos kusinen E och på eftermiddagen var hon ett fullkomligt vrak. Misstänker att hon sover tidigt ikväll, till all lycka för hennes föräldrar om jag inte misstar mig helt. 

Stohej och kalas, men jag är så tacksam för min nära och att vi samlas ibland. Hör inte alltför sällan från omgivningen att det är så besvärligt att "kalasa". Så kunde jag tänka förr, att det var besvärlig och stånk och stön. Idag känns det annorlunda, det är inte besvärligt och jag njuter av att jag är bjuden till kalas och att jag får ingå i en gemenskap. Ska försöka att komma ihåg det nästa gång jag tycker något är besvärligt. Det kostar egentligen så lite för allas trevnad att bidra med en lite del till gemenskapen - det blir ju oftast bra.

Helgens samvaro har åter gett mig tillfälle till eftertanke och påmint mig om att jag har så mycket att vara tacksam över. Gemenskap är ingen självklarhet och att ingå i den kräver omtanke och omsorg om andra - så är det för mig.

"Jag vet!" som jag så ofta skriver.
Det är bara jag som kan bestämma om jag ska tycka något är bra eller dåligt.
Oftast är valet att något är dåligt det sämre alternativet.

Det är genom vänskapen med andra, som jag lär känna mig själv!


Bildkälla: Hagalunds Foto