Anna Marias Verklighet

Hemma igen efter besök på stadens sjukhus, där allt gick enligt planen. Prover togs och doktorerna sa sitt, så nu är det bara att vänta och se om jag får tid innan den planerade tiden i slutet av maj. Allt som sker tidigare än planerat är bonus. Äntligen resultat och jag börjar våga hoppas på att det faktiskt ska bli bra - att jag snart ska kunna släppa kryckorna och slippa värken.
Knät "pajade" i augusti 2011 och jag beräknas var i arbete i början av september 2012 och då har det gått cirka ett år. Om det är kort eller lång tid kan jag inte uttala mig om, men för mig har det varit en lååååång tid, även om jag inte har varit sjukskriven hela tiden. Men värken har gjort att jag har varit ganska uppgiven stundtals.
Jag har förbrukat mina möjligheter att äta värkttabletter modell starkare och det är inget jag sörjer, men det innebär att jag inte har något som hjälper, då det blir riktigt besvärligt. Det är som det är och det har varit och är hanterbart hittills.

I tisdags när "Min närhet" och jag rastade oss och åt en lunch i stadens centrum så passerade vi, förutom Accent där vi köpte resväskor, en leksaksaffär där jag köpte en liten bebisdocka till Livisen - mitt barnbarn som är ett år. Hon har fått en liten sulky av sin pappa J i vilken hon bäddar ner allt möjligt och omöjligt, såsom kastruller, nallen och vattenflaskan. Hon har ännu inte någon docka och nu kan jag inte hålla mig längre. Sagt och gjort -efter att jag konfererat med mamma M så gjorde jag slag i saken och köpte henne en sådan, som du kan se nedan på bild. 

Senare i eftermiddag ska jag ta en promenad till dottern M 
och Livisen för att lämna bebisdockan.

Det är så kul, så jag knappt kan hålla mig - minns
inte att det var så kul med mina egna barn.