Anna Marias Verklighet

Det går verkligen upp och ner, vilket jag väl kunde ha räknat ut att det skulle göra och förmodligen gör några dagar till. Mestadels åker jag upp för berget, men så plötsligt åker jag ner i dalen igen - inte så mycket i humöret, utan mest vad gäller smärtan. Har lärt mig att det kallas "smärtgenombrott", vilket innebär att smärtan tränger igenom trots intag av diverse mediciner som ges enligt schema som är noggrant uträknat. Men så händer det som inte får hända - jag får ett så kallat "smärtgenombrott" och då börjar en stunds kamp för att få tillbaka den smärtfrihet jag strävar så efter. Speciellt känsligt blir det nu, då jag håller på att trappa ner medicinerna. Anledningen till att jag "trappar ner" är förstås att jag vill bli av med medicinerna modell starkare så snart det är möjligt. Och om jag inte gör försök att dryga ut intervallerna mellan medicinintagen, så kan jag inte heller veta vad jag ligger på smärtskalan. Det är ett himla sjå, men jag önskar verkligen att inte behöva ta medicinen modell starkare för när dessa är helt utsatta får jag åka hem.
I den uttalade längtan hem bör påpekas att jag har det mycket bra på stadens patienthotell, men visst är det bäst hemma och att få rå sig själv.

Några tecken i tillfrisknandet är just att jag längtar
hem och att jag har målat mina tånaglar röda.



Hihihi! Det måste vara på väg åt rätt håll när jag lägger ner tid
och ork på mina fötter, denna bortglömda kroppsdel.