Kan i dagar som dessa inte vara lätt att hitta något meninsfullt att se på TV om du och jag inte finner idrott så intressant att vi gärna fyller våra vardagsrum med kampen mellan denna vår tids gladiatorer. Det är ju inte som förr - på liv och död för gladiatorn, även om jag ibland tror att den medverkande i OS på fullaste allvar tror att han/hon ska dö om de inte får en medalj som hänger runt halsen, som någon slags försäkran om att döden inte når dem.
Jag konstatera att OS innehåller inte mycket lek - nej det är verkligen allvar och lika lycklig som den medverkande visar sig vara, då han/hon sätter tänderna i den skinande medaljen han/hon har hängande runt halsen, så har den också en baksida.
Så medan glädjen inte har några gränser för den som lyckas, så är sammanbrottet totalt för många av dem som inte lever upp till en hel nations förväntningar.
För att inte tala om då glädjen byts till sorg, då dopingpolisen har fångat en medaljör för otillåten substans i kroppen, som då får ansluta sig till dem som endast får smaka på medaljens baksida. Tack och lov har detta ännu inte hänt under OS 2012, även om det tragist nog har blivit ett så vanligt inslag med doping i idrott att jag nästan förväntar mig att det ska hände - frågan är bara när.
Sedan tittar jag med förundran på alla dem som riskerar sin medverkan genom att tjuvstarta och med omedelbar verkan får lämna startfältet - suck! - efter allt slit under fyra år och på några sekunder är det över,
Listan på dem som vänder hemmåt i förtvivlan och uppgivenhet kan bli lång, men människan är fantastisk och det dröjer inte förrän dessa idrottare återigen sliter näst intill varje dag för att om fyra år återigen kämpa för att få vara med i gänget på medlajens framsida.
Jag är en av dem som gärna fyller mitt vardagsrum med kampen från alla dessa gladiatorer, som har vigt en stor del av sitt liv för att underhålla mig.
