Efterlängtat
Nu har jag fått tid till operation av mitt knä - jag ska äntligen få ny knäled. Det var i augusti 2011, som mitt knä "bröt ihop" när jag vid ett övergångsställe klev av min cykel. Lite panik fick jag, då jag märkte att jag inte kunde stödja på benet. Där stod jag och kom ingenstans. Märkligt hur människor passerar, utan att göra något. Min smärta var outhärdlig och det gick knappast att missa min belägenhet.
I den stunden var jag tacksam för att tekniken har gått framåt och att jag använder mig av den, så i väskan låg min mobil. En god vän hämtade mig inom loppet av en halvtimme och det bar av till akutmottagningen på stadens sjukhus. Det blev en lång väntan och jag tänker inte skriva om det här, då jag försöker lägga det besöket och besöken de följande månaderna på stadens sjukhus bakom mig. Om ni anar en viss frustration i föregående mening, så är det bara förnamnet.
I januari gjordes ett "titthål" i mitt knä och det konstaterades att en ny knäled var på sin plats. Månader av smärta och träning både i hemmet och hos min underbara sjukgymnast, så är det då äntligen dags för den efterlängtade knäledsprotesen. Datum är satt till slutet av maj, men om någon lämnar återbud, kan det bli tidigare.
Efter operationen beräknas rehabiliteringen ta 2-4 månader och om allt går enligt planen bör jag vara tillbaka på arbetet i september 2012. Det har då gått ett år sedan den dagen i augusti, då jag klev av cykeln och jag hoppas att jag sedan får vara frisk i många långa år.
Idag är jag tacksam!
Källa: Hagalunds Foto
Det är konstigt att människor bara kan gå förbi någon sådär. Det borde ju inte vara så svårt att stanna till och fråga om man kan hjälpa till.
Åh, äntligen! Jag ska hålla alla tummar och tår för att operationen och rehabiliteringen går bra!
Det där med att folk bara går förbi... Ja, jag vet inte. Har inte tid, vill inte bli inblandade, bryr sig inte, vågar inte fråga... Man får be om hjälp om något ska hända, tyvärr.
SV Arga Klara: Ja, gissa om jag är nöjd över att fått ett datum. Nästan så jag slängde kryckorna i rent glädjerus. Tog mitt förnuft till fånga och skippade det. I vilket fall - har så h-vla svårt att be om hjälp, men jag övar mig - jag har ju ett knä till som kan paja på stan. Eller hur?
