Uppgiven, men tacksam
Idag har jag varit uppgiven, men är ändå tacksam för att jag kan ta till mig det fina jag har omkring mig. Självömkan är en förädrisk känsla och jag balanserar mellan den och min tacksamhet.
Jag opererade mitt knä den 30 januari och det visade sig då att jag behöver en ny knäled, det är bara frågan om när. Beslut om det ska tas i mitten av mars.
Fick idag på förmiddagen sms från försäkringskassan att de inte godtar läkarintyget, utan begär nu komplettering. Detta innebär en handläggningstid på ytterligare 30 dagar. Jag har i tidigare inlägg på min blogg skrivit om min oro att inte få sjukpeng, jag har hört så många som får kämpa för sin sak, men nu dröjer det ytterligare innan jag vet. Ja, nu får jag verkligen träna mig i att härbärgera ovissheten och fast jag vet att det med all säkerhet kommer något gott ur detta, så har jag svårt med att bli ifrågasatt.
Det är klart att jag funderar på hur det ska gå. Jag får helt enkelt förlita mig på att det blir som det ska och ha tillit till att jag har tagit rätt beslut i att träna mitt knä inför vad som komma skall. Jag gör det för att det till sist ska bli så bra som möjligt och för att snabbt kunna återgå i mitt arbete, där jag önskar få ytterligare många fina år.
Jag ska inte gnälla mer ikväll. "Min närhet" T är hos mig och vi ska titta på Melodifestivalen. Mitt lilla barnbarn L och dotter M har varit här och "fikat" med oss. Jag är tacksam för att de finns för mig och jag för dem.
Undrar hur det ska gå i "Andra chansen" ikväll?
Jag vet att det också går över!
Källa: Hagalunds Foto
