Anna Marias Verklighet

Det är jag som är den obotlige romantikern - jag tror på den sortens kärlek jag ibland ser på filmduken. Den kärlek manusförfattare och regissörer försöker återge i film efter film. För att få mig att se och känna det storyn ska förmedla, bör det jag ser på filmduken vara trovärdigt och hur skulle det kunna bli trovärdigt om det inte vore en sorts sanning. Just därför tror jag att den kärleken jag talar och skriver om - den finns.

Det spelar ingen roll hur jag än försöker att vara klok, förståndig och även praktisk, så återkommer jag ständigt till samma sak - att jag älskar eller så älskar jag inte. Det finns inga nyanser i min känsla till den jag älskar. Antingen är min känsla där eller så är den det inte.

Igår kväll tittade jag på filmen "Nätterna vid havet", så där var jag igen i filmens värld eller sagans - du kan kalla det vad du vill. Det var han och hon, som var och en från sitt håll kom till huset vid havet och båda bar på en "tung ryggsäck". Dåligt väder och "in the middle of nowhere", utan möjlighet att ta sig därifrån  - båda sökte något i sin ensamhet.

Filmen var förutsägbar och storyn är densamma som så många gånger förut, men jag "känner mig igenom" hela filmen. Jag menar inte att jag känner igen mig - jag helt enkelt "känner mig igenom" hela filmen och min övertygelse om att kärleken finns på riktigt kommer till mig. Den manliga huvudrollen spelas naturligtvis av Richard Gere och den kvinnliga av Diane Lane - behöver jag skriva mer.

Jag är i tanken hos "Min närhet" - i känslan av att det är så att kärleken finns på riktigt.



Bildkälla: Hagalunds Foto