...........närmar sig och jag har tagit in på stadens patienthotell.

Vid lunchtid körde "Min närhet" mig till destination "Patienthotellet" där vi tillsammans intog en mycket god lunch, som bestod av porterstek, färskpotis med tillhörande kokta grönsaker samt ett generöst salladsbord. För att inte tala om efterrätten - rabarberpaj med grädde samt kaffe. Efter lunchen besökte jag stadens sjukhuskiosk för inköp av brevpåse, som brevduvan under morgondagen tar med för leverans till "lilla" mor på tisdag (hoppas jag). Beror på hur snabbt duvan får brevpåsen. Såg nämligen att brevlådans tömningstider var passerade för dagen. Tänker på dig MOR!

Därefter checkade jag in på hotellet och "Min närhet" och jag kramades lite och sa hejdå. Nästa gång vi ses har jag en ny knäled och jag kan i takt med träning och framsteg snart gå som jag ska. Springa blir inte aktuellt, men det har jag aldrig tyckt om, så det kommer jag inte att sakna. Känns overkligt, men jag känner tacksamhet och jag har en go känsla i maggropen. Efter nio månader med j-vlig smärta varav fyra månader med kryckor och begränsningar, så är dagen D här. Jjjjiiiiippppiiii!

Sjuksköterskan på patienthotellet är mycket omtänksam och har frågat mig vid ett flertal tillfällen om allt är okey - allt är verkligen okey, säger jag och ler. Hon tittar lite konstigt. Nej, jag är inte orolig - det kan bara bli bättre.

Vid elvatiden i morgon bör jag ligga under kniven och framåt eftermiddagen ser jag återigen dagens ljus - det härliga ljus jag ser vid den här tiden på året. Ljuset på kvällarna och just nu även värmen jag känner.

Jag känner stillhet både i och runt mig.
Jag är här och nu - full av tacksamhet att det finns hjälp att få.


Bildkälla: Hagalunds Foto

Vad man nu ska ha dessa hästkrafter till när man inte får använda dem fullt ut på de svenska vägarna är inte jag människa att förstå och inte ägnar jag tid till att försöka förstå det heller, så frågorna är överflödiga. Ett intresse räcker för mig som svar. 

I höstas bestämde sig "Min närhet" för att nu skulle det kramas ut mer krafter ur motorn till den Mustang han är ägare till. Hästkrafter som inte kan användas - ja, ja! Det är vid sådana här tillfällen frågorna verkligen är överflödiga.

Sagt och gjort - motorn kördes till Torsby och skalet lämnades kvar på motorgården i den lilla staden. I tisdags var det så dags att åka tillbaka till Torsby för att hämta denna dyrgrip. Jag följde med, då jag tar alla tillfällen att lufta mig med tanke på mitt för närvarande stillasittande liv. Lånad bil med dragkrok och släp samt en s k "vagga" i vilken motorn skulle få vila i under hemresan.

Vädret var härligt och vi fick oss en fin tur genom Värmland. Det var inte bara motorn skulle hämtas - jag skulle ju luftas och passade därför på att njuta av allt runtomkring, något jag ofta försöker tänka på vad jag än företar mig nuförtiden. Hahahaha! Nu fick jag till lite av mitt djup även i detta inlägg.

Motorn lastades i sin "vagga" och sedan bar det av hemmåt till den lilla staden med ett stopp för lunch.
Arbetet med att pussla ihop Mustangen återstår nu och av det förstår jag inte mycket, men det dröjer säkert inte förrän den silvergrå rullar på vägen igen om jag känner "Min närhet" rätt och kanske jag då får möjlighet att testaköra för att "känna på om krafterna verkligen sitter där de ska". Det sistnämnda var ett skämt för om krafterna sitter där de ska kan förmodligen inte jag avgöra.

Men jag har faktiskt kört denna dyrgrip - förra sommaren och det är inget skämt. Vi hade besökt en plats dit "motorburen vuxen" träffades för att köpa/sälja och byta erfarenheter i ämnet motor. På vägen hem körde "Min närhet" in på en parkeringsplats, gick ur bilen och sa till mig att jag skulle köra - "skitt". Jag sa mycket bestämt att det gör jag inte. Han informerade mig, att om jag inte körde så tar vi oss inte hem och så var det med det. Efter en stunds eftertanke satte jag mig bakom ratten, mitt i vad jag upplever det som "en h*vetes massa spakar och knappar". Så är det naturligtvis inte, men ändå - usch och fy! Jag såg framför mig hur motorn skar eller att jag utförde något i panik, som resulterar i silvergrå skrot. Inget av det inträffade och jag tog oss hem i säkerhet. Skithäftigt! Naturligtvis var jag hur nöjd som helst.

Frihet är att få vara den jag är utan att behöva förklara!



Hihihi! Utlovad bild i tidigare inlägg.

Mustang - Ägaren = "Min härhet" - Motorn - Tillhörande jacka!

En combo jag gillar!

Efter att jag idag (oxå igår - kommande inlägg) har fått smak av värme och tillika sol är det med blandade känslor jag lägger mig under kniven på måndag, för jag vet också att när kniven har gjort sitt så lär jag bara få se solen genom fönstret på stadens sjukhus under en tid. Men de blandade känslorna är bara där för en kort stund för visst inser jag att åtgärden med kniven är ett klokt val för att resten av sommaren och sommaren därefter ska bli något att se fram emot.

Anledningen till smaken av sommaren beror på att jag efter mycket stillasittande i min lägenhet - tillsammans med "Min närhet" åkte ut till hans sommarstuga - en enkel liten stuga vid vattnet, strax utanför den lilla staden. Klockan var strax efter åtta idag på morgonen och det var helt stilla. När "Min närhet" hade klippt gräset klart satt vi i solen i ett par timmar - det var fortfarande helt stilla och även jag var tyst - tagen av stunden.

Här och nu - låta tanken komma och gå och just för nu finns inte världen - bara jag.


Skönhet är något att vila mina ögon på och mitt sinne får ro.

Ikväll har jag bjudit in mig till reprisen av dopet med prinsessan Estelle i huvudrollen. När livesändningen pågick var jag på annat håll, så prinsessan fick vänta på mitt deltagande.

Så just nu sitter jag och njuter av denna vackra tillställning av fina omgivningar, färgsprakande kläder och så mycket annat som är välregisserat.

Dagens huvudperson är precis så söt som en liten bebis är i sin dopklänning. Så näpen och helt och hållet ovetande om vilken liten viktig person hon är. Hela världen har samlats för att se henne döpas. Själv tycker jag att varenda liten bebis förtjänar denna uppmärksamhet när namnet ska ges för att bäras under ett liv. Men lilla Estelle får representera all världens bebisar.

Vad vi än tycker om kungahusets vara eller inte vara - något du och jag naturligtvis får tycka vad vi vill om, så är det fint att se alla dessa människor i sina fina kläder, som har samlats för att uppmärksamma lilla Estelle.

Det är snart ett år sedan jag själv hade glädjen att få delta vid mitt barnbarns dop - lilla Liv.
En högtid som rör vid mig.


Bildkälla: Anna Malins Rum

Det är jag som är den obotlige romantikern - jag tror på den sortens kärlek jag ibland ser på filmduken. Den kärlek manusförfattare och regissörer försöker återge i film efter film. För att få mig att se och känna det storyn ska förmedla, bör det jag ser på filmduken vara trovärdigt och hur skulle det kunna bli trovärdigt om det inte vore en sorts sanning. Just därför tror jag att den kärleken jag talar och skriver om - den finns.

Det spelar ingen roll hur jag än försöker att vara klok, förståndig och även praktisk, så återkommer jag ständigt till samma sak - att jag älskar eller så älskar jag inte. Det finns inga nyanser i min känsla till den jag älskar. Antingen är min känsla där eller så är den det inte.

Igår kväll tittade jag på filmen "Nätterna vid havet", så där var jag igen i filmens värld eller sagans - du kan kalla det vad du vill. Det var han och hon, som var och en från sitt håll kom till huset vid havet och båda bar på en "tung ryggsäck". Dåligt väder och "in the middle of nowhere", utan möjlighet att ta sig därifrån  - båda sökte något i sin ensamhet.

Filmen var förutsägbar och storyn är densamma som så många gånger förut, men jag "känner mig igenom" hela filmen. Jag menar inte att jag känner igen mig - jag helt enkelt "känner mig igenom" hela filmen och min övertygelse om att kärleken finns på riktigt kommer till mig. Den manliga huvudrollen spelas naturligtvis av Richard Gere och den kvinnliga av Diane Lane - behöver jag skriva mer.

Jag är i tanken hos "Min närhet" - i känslan av att det är så att kärleken finns på riktigt.



Bildkälla: Hagalunds Foto

Förmiddagen ägnade jag åt att läsa i stilla ro. Något som jag uppskattar nu när jag inte kan härja runt med tanke på mitt för tillfället handikapp, är just att jag bör sitta still. Om jag låter rastlösheten styra och jag belastar mitt friska ben för mycket får jag betala dyrt under natten. För att inte tala om vilket pris jag får betala om jag belastar mitt trasiga knä för mycket. Slutsatsen jag har dragit av detta är att jag vackert får sitta ner och ta det lugnt och låta min frustration vila för att sedan tas fram när jag drar igång min träning efter operationen.

Trots kryckor och värk så brister jag ibland i en salig blandning, så när jag hade suttit still under förmiddagen brast jag ut i en kladdkaka och just när den åkte in i ugnen, så ringde min dotter och berättade att de var i lekparken. Hon frågade om jag ville krycka mig dit, men jag föreslog att "lilla" familjen skulle ta en promenad till mig, så vi kunde festa på kladdkakan.

En stund senare satt hon - min älskade lilla Livisen - vid mitt köksbord. Ingen av oss kunde missa att hon tyckte om mormors kladdkaka med grädde.
Den härliga lilla tjejen, som är något så underhållande att jag njuter av varje stund. Hon kan inte säga många ord, men hon har sitt alldeles eget lilla språk och hon pratar oavbrutet. Nyanserna i språket finns och hon lockar till många skratt - hon verkar njuta av sin egen lilla person och är precis så självcentrerad som en liten ettåring kan vara. En liten test med att stoppa båda fötterna i en tvålitersgryta för att sedan försöka stoppa ner den lilla kroppen, hann hon också med. Inget vidare lyckat försök, men hon var nöjd ändå.

Tack "lilla" familjen för att ni kom förbi mig en stund!

"Om vi hälsar livet med glädje blir hela livet annorlunda,
både för oss och dem vi delar det med."

Källa: Var morgon ny

Bildkälla: Anna Malins Rum

Nu på morgonen känns det hoppfullt - något piggare än igår. Det kan ju bara bli bättre och just nu är det något bättre. En god vän hämtar mig vid lunch och jag får komma ut och "lufta" mig lite. Vi ska tillsammans med några andra vänner träffas för en stunds samvaro och därefter blir det lunch någonstans i staden.

Får se hur orken räcker, men lite vila på eftermiddag får det nog bli om jag ska orka med kvällen tillsammans med ytterligare några vänner. Ingen större, utan bara någon timme - ändå lite avbrott. 

Så många gånger under tiden jag har vartt sjukskriven (sedan 30 januari), som jag har känt tacksamhet över dessa fina människor. De hämtar mig, de ringer mig och jag kan ringa dem. Inte minst "Min närhet". Han mår heller inte så bra p g a en infektion, men han finns och hjälper mig - inte minst med att vara nära.
Jag är sällan särskilt munter i mina inlägg, men jag har lätt till skratt och "Min närhet" behöver inte arbeta särskilt hårt på att få mig och skratta.

Kvällen bjuder också på Let´s Dance - ett program jag tycker om. Nu är det ju idel duktiga dansare kvar och jag njuter av att se dem. Den som borde har gjort sitt i Let´s Dance för den här gången är Marcus Schenkenberg, enligt mitt tycke. Nu är det ju inte vad jag tycker som avgör, så jag får vänta och se hur det går.

..........för att ha känslor måste man vara stark.

Källa: Anna Maria Ortese



Bildkälla: Hagalunds Foto

Har sovit hela eftermiddagen och undrar vad det är som händer. Är helt slut! Vad jag vet är att jag har en infektion i kroppen. Besökte stadens jourcentral i söndags då jag hade tydliga infektionstecken. Proverna visade inget då, men i onsdags fick jag av min familjeläkare reda på att proverna nu visade en bakteriell infektion och måste ha penicillin. Skit också, så nära min operation för ny knäled. Nu är tiden dyrbar och jag hoppas verkligen att det vänder snart.
Så idag när jag vaknade hade all energi tagit adjö och nu orkar jag absolut ingenting. Nu sitter jag i alla fall i stolen och hoppas på att livskrafterna ska återvända i god tid innan operationen, som ska ske den 28 maj.
Självömkan lurar runt hörnet och jag är ledsen. Det hör väl till antar jag när ingen ork finns kvar.
För ungefär femton år sedan hade jag en liknande infektion och hamnade då på stadens infektionsklinik med en misstänkt sepsis (blodförgiftning) p g a infektionen. Jag målar naturligtvis f*n på väggen och tänker nu att det är dags igen. Då kan jag definitivt säga "bay bay" till ny knäled - för nu i alla fall och jag vill verkligen inte vänta längre.
Ja, ja - jag är fullständigt maktlös inför hur det här blir och jag får vara tacksam över att jag har gjort så gott jag kan. Jag orkade i alla fall skriva några rader om min frustration här.

Nu för tiden gör jag i alla fall så gott jag kan och jag tar hand om mig själv - till skillnad från förr.

Ledsen att jag inte har någon inspiration att dela med mig av till er som läser min blogg, men så här är det - varken mer eller mindre just nu.

"Jag har klarat mig genom ekluten
och jag har fått lära mig hur jag ska klara mig framöver.
Steg för steg lär jag mig att ta itu med problemen,
att bygga upp nya vänskapsförhållanden på
uppriktighetens grund och att handla ansvarsmedvetet."

Källa: Var morgon ny



Bildkälla: Hagalunds Foto

Idag på morgonen när jag gick igenom min kalender kunde jag konstatera att det är endast en helg att passera och helgen efter den är det Melodifestivalen att se fram emot för att sedan på söndagen den 27 maj checka in på stadens patienthotell för att på måndagen få min efterlängtade knäled.

Det har nu gått cirka två tuffa veckor sedan jag skrev sist och jag har tagit en liten stund i taget. Jag har inte behövt göra som jag gjorde i mitt förflutna - fly - och det är jag mycket tacksam över. Jag har gjort som andra människor har berättat att de har gjort och det har fungerat till nu.

Jag har under de två senaste veckorna blickat tillbaka i mitt förflutna och det har varit oerhört smärtsamt med förmodligen nödvändigt för att så småningom kunna försonas med det. Jag såg det komma i takt med att jag började skriva och tiden som sjukskriven gav mig tid till eftertanke.

Kan tänka mig att du som läser detta rynkar pannan och undrar om det verkligen är nödvändigt att plåga sig själv med minnen från det förflutna, men jag ser det inte som en plåga, utan som ett sätt att tömma den ryggsäck som har varit mycket tung att bära.

Jag stannar här så länge och önskar att jag får tillbaka orken att skriva i min blogg och vid sidan om bloggen, som jag tycker så mycket om.

Tack till alla er som delar med er om hur ni har gjort och gör!

"Ett förlåtande sinnelag äger magiska krafter."

 
Bildkälla: Hagalunds Foto

Anna får inte se sin lilla Karin ta sina första steg.
Anna får inte höra lilla Karin säga mamma.
Anna för inte följa henne till skolan den första dagen.
Lilla Karin kan inte krypa upp hos mamma Anna och få tröst när det gör ont.
Lilla Karin får inte berätta för sin mamma Anna att hon har blivit kär.
Lilla Karin får inte berätta för mamma Anna att hon ska bli mormor.

Anna begravdes fredagen den 4 maj i Åmåls kyrka. Jag har hört att kyrkan till bredden var fullsatt. Sorgen fanns överallt i den lilla staden.

Anna diagnostiserades med cancer den 15 januari 2010. Hon bestämde då att genomföra de tre klassiker under ett år och få privatpersoner och företag att skänka pengar till cancerfonden.
Du kan läsa mer om det på Annas hemsida och blogg.

Det är orättvist - en ung kvinna tas ifrån möjligheten att få vara mamma och maka. De får inte möjlighet att ha Anna hos sig.

Du som vill vara med och göra skillnad kan gå in på Annas hemsida och blogg. Anna var modig och delade med sig till oss. Låt oss visa mod och omtanke och vara med att förändra det vi kan.

Bildkälla: Hagalunds Foto

Igår fick vi som bor i min stad och valde att gå till parken i stadens centrum höra skönsång från en manskör. De sjöng förstås bland annat "Vintern rasat ut......" och "Sköna Maj......". Vackert var det - en kör som kunde sin sak om nu jag är en människa till att bedöma det. Jag tyckte det var vackert.

Även om solen skiner idag och det ser skönt ut när jag tittar ut genom fönstret, så får nog premiärdoppet vänta. Har hört talas om dem som oavsett väder och vind alltid tar sig ett dopp första maj. Hu, så kallt.

Jag nöjer mig med att fästa första maj-kransen på rockslaget och "krycka" mig runt kvarteret någon gång under dagen.

På bilden ser majblomman ut att vara vit och röd,
men i verkligheten är den silver och röd.