Anna Marias Verklighet

Våren är verkligen här och jag hoppas för att stanna. När klockan visade ungefär två idag så ringde min fina dotter M och berättade att hon och lilla L var på väg ut till lekplatsen.
Eftersom jag bor bara ett par kvarter bort var det en lätt match att "krycka" mig dit för att mötas av en liten tjej med energi, som borde räcka till oss alla. Hennes mamma och jag satt och pratade i solen och mådde gott. Hon gick runt och påminner, som så ofta om en duracellkanin. Hon går och går och går och går - hakar upp sig en stund p g a något hinder. Jag eller henne mamma lyfter henne, ändrar riktning eller justera något - sätter ner henne och hon fortsätter att gå och gå och gå och gå. Det fortsätter så en lång stund, men så tar batteriet slut till sist - hon bryter ihop och då är det dags att vända hemmåt. En stunds sova är nog på sin plast.

Ännu en stund av fin samvaro och närvaro!


 
Källe: Anna Malin