Jag är full av energi - energi som inte finns. Låter det snurrigt, så stämmer det väl med vad jag känner. Jag har så mycket som jag önskar göra, men är förstås hindrad att utföra på grund av mitt knä. Det är inte bara knät som hindrar mig, utan jag är så fruktansvärt trött. Det har säkert sin förklaring i de senaste veckornas händelser och att jag endast sover cirka tre timmar för att sedan vakna - går upp och går för att på så sätt få igång cirkulationen i benet. Det har ändå blivit klart bättre sedan jag kom hem från stadens sjukhus i tisdags.

Timmen är sen och jag är som pennan ritar ovan - mycket trött, men ska ändå göra ett försök att följa US Open en stund i natten via Viaplay, hos vilka jag öppnade ett abonnemang för några dagar sedan - i första hand för att kunna följa sommarens golftävlingar.
Dimman ligger tätt över The Olympic Club, San Francisco och svenska Fredrik Jacobson ligger trea inför dagens finalrunda och har, som jag ser det lika goda chanser som dagens spelkamrat Lee Westwood eller Furyk/McDowell i ledarbollen. Det kan bli en rysare. Ytterligare potentiella segrare kommer som på ett pärlband efter dessa herrar, som alla har möjlighet att hova hem segern i denna prestigefyllda golftävling. Jag vill påstå att det är en helt öppen historia.

We just have to wait and see.



Sonen O, som också han tycker om golf.

Inte mycket sömn i natt på grund av att jag hade ont, men jag förmodar att det var det pris jag fick betala efter att ha varit igång lite för mycket igår. Inte så att jag springer runt på någon shoppingrunda precis eller tog mig an någon fredagsstädning precis, men jag hade några få saker att uträtta och min kära dotter körde mig till stan. Där besökte jag några vänner helt kort och därefter kryckade jag mig till Apoteket för inköp av bland annat nya stora kompresser. Inget jag normalt har på lager.

När jag kom hem var jag mycket trött och sov cirka två timmar. Är förstås mycket försiktig med hur jag belastar mitt högra ben, men det blir ändå en hel del steg när jag är ensam och inte har hjälp. Vill gärna försöka att göra en del själv, då vardagen blir så mycket mer hanterbar. Ja, ja - jag ska inte gnälla, då jag med all säkerhet rör mig utan några nämnvärda svårigheter inom några veckor.
På måndag ska jag besöka sjukgymnasten och ta bort "häftklamrarna" närmare bestämt agrafferna. Har därför passat på att föreviga hur det ser ut, se bild nedan. Märkligt att det fungerar att "nita" ihop ett sår på det här sättet.

Om jag någonsin har haft en önskan om att pierca mig,
så är jag nu helt botad från denna önskan.

Hahahaah! En bild säger mer än tusen ord.




Hur som helst - var och en gör sina egna val!

Det finns absolut inte något jag är missnöjd över när jag ser tillbaka på de två veckor jag tillbringat på stadens sjukhus - kan bara konstatera att personalen, oavsett vilken yrkesgrupp jag varit i kontakt med, jobbar mycket hårt och försöker på alla sätt tillfredställa mig som patient. Tack kära ni!

Men hur bra jag än hade det på stadens sjukhus, så är det skönt att vakna i sin egen säng. Med eller utan smärta, självömkan eller vilken känsla som helst, som infinner sig när jag slår upp mina ljusblå. Det finns inget som för mig är bättre än hemma och jag är glad för att det är så.
"Min närhet" har idag åkt hem till sig och lite oro har jag känt för att vara ensam, framför allt med smärtan och självömkan, men nu har eftermiddagen kommit och jag måste säga att jag mår riktigt bra i det mesta.

Jag sitter förvisso den mesta tiden med små avbrott av övningar som jag fick med hem på en lapp av min sjukgymnast, men det är okey. Lite otålig blir jag, då jag ser mig omkring på det som jag önskar göra, men nu är det så och det får vänta.

Igår fick jag erbjudande från Viaplay om en provfri månad, så idag tog jag tag i det och skaffade ett konto. Det som lockar mig hos Viaplay är framför allt golftävlingarna som de sänder och idag börjar US Open. Jag älskar att se golf på TV! Passar mig för övrigt bra den här helgen, då min närhet ska ge sig iväg en bit nedåt i Sverige för att hämta hem en nyinköpt motorcykel vid namn Suzuki Hayabusa (bild kommer säkert vid tillfälle). Ska vara en dräpare, men jag begriper mig inte på sådant. Det ända jag förvissade mig om var att den var tvåsitsig, så jag får åka med - först då gratulerade jag till nyförvärvet. Fort ska den gå i alla fall - suck! Ytterligare ett fartvidunder att oroa sig för. I tidigare ägo finns en silvergrå mustang, men intresset för fart är stort och det är ingen ide att gnälla om oro - det är bara att släppa taget och inse att han bör vara gammal nog att ta sitt eget ansvar. Hihihi! eller är han det tro och observera att jag skrev bör.

Allt är just nu som det ska och jag får säga att jag är riktigt nöjd för stunden!


Bildkälla: Hagalunds Foto

Efter att jag i måndags förmiddag bestämde mig för att helt lämna medicinerna modell starkar började planen för hemresa från stadens sjukhus ta form.

En kort sammanfattning: Jag har sedan augusti 2011 haft svåra smärtor i mitt högra knä på grund av artros och efter artroskopi i januari har jag varit helt bunden till kryckor och därför inte kunnat arbete. I mars 2012 togs beslut om ny knäled. Den 28 maj 2012 fick jag min efterlängtade knäled. Inför operationen gjorde jag tillsammans med människor i sjukvården upp en plan för hur jag skulle få smärtlindring, då jag förverkat min möjlighet att äta mediciner modell starkare. Det beslöts därför att jag skulle vara kvar på stadens sjukhus till den dag då jag tog min sista tablett. Det fungerade!

Knäleden är nu på plats. Mediciner modell starkare för värk är helt utsatta sedan i måndags och jag är hemma. Hur bra kan det bli. Jag har varit oerhört stressad inför att ta dessa mediciner och känner därför nu en lättnad att det tycks gå vägen och jag är fast besluten om att fortsätta den väg jag för två år sedan beslutat mig för att ta. I min värld går jag den här vägen med en dag i taget.

Så här är jag nu - tillbaka där jag ska vara, med en dag i taget och har påbörjat min rehabilitering med bland annat en hel del fysisk träning i vardagen.
"Min närhet" är hos mig under några dagar - framför allt är det skönt att inte vara ensam nattetid, då jag vaknar och har ont. Att ha någon som är nära gör det lättare att hantera både fysisk smärta och självömkan.

Jag har en önskan om att skriva mer frekvent på bloggen, men jag får ta en stund i taget och känna efter vad jag orkar. Det viktigaste först, vilket just nu är att hantera smärtan med de medel som står mig till buds. Just nu är det okey och jag är glad för det.

Återigen tack till alla er som slutit upp så troget omkring mig - både i och utanför bloggen.
Jag är helt säker på att jag inte klarat detta så bra som jag gjort utan hejarop från er.
Min tacksamhet till er alla är stor.



Bildkälla: Hagalunds Foto

Nej, det blev ingen svensk seger i årets Scandinavian Masters (golf). När dagens tävling började ledde engelsmannen Lee Westwood och den ledningen höll i sig genom alla 18 hålen. Det enda som möjligen fick Mr Westwood i gungning var hans puttning, men det var ändå inget att tala om.
Även om Lee Westwood är värd segern, så höll jag naturligtvis på Peter Hanson, som var en av de svenskar som möjligen kunde ha gett ledaren en match. Men det ville sig inte riktigt för honom och under dag fyras spel kom han aldrig riktigt i närheten av ledarbollen. Dödsstöten kom då han efter att ha skjutit bort sig på hål 15 och fadäsen resulterade i en dubbelbogey. Så kan det vara - en dag på jobbet.
I vilket fall som helst så tycker jag att det är mycket underhållande TV och från sjukbädden har det varit en perfekt sysselsättning att följa denna golftävling under fyra dagar.

Sov till 08.45 idag - härligt. Förvisso med hjälp av mediciner modell starkare för att hålla den västa smärtan borta, men dem har jag, som jag tidigare beskrivit börjat fasa ut. Vid tolvtiden kom sjukgymnasten och vi genomförde dagens träningspass. Resultatet vid träningen var riktigt bra och jag kände mig så nöjd med mig själv. Det är en pina, men väl värt kampen när jag ser mina framsteg.

Nu har jag bänkat mig eller närmare bestämt "sänkat" mig framför TV:n och Scandinaiven Master Golf - finaldagen. Kan det möjligen bli en svensk segrare i år också - förra året sopade Axel Noren banan med de andra spelarna, eller ska segern gå till Lee Westwood en som jag ser det, gemytlig engelsman, som för närvarande är ensam ledare. Det är många hål att både spela bort sig på och att göra underverk på, så jag ser fram emot att följa världens golfelit på Bro Hof.

"sänkat" = lagt mig i sängen

Ytterligare framsteg under gårdagen var några timmars permission i hemmet. "Min närhet" som varit och är en flitig besökare hos mig i dessa dagar körde mig hem, där jag fick ta hand om posthögen, prata lite med mina blommor och även ge min lilla kanin Mila lite uppmärksamhet. Min dotter tar annars hand om detta, men det var skönt att få titta till lilla hemmet en stund.

Jag passade också på att ta med en bukett av mina vackra penseer, som blommar så fint i mina balkonglådor, se bilden nedan. Så nu har jag en lite bit av hemma här i mitt sjukrum.

Jag tänker ofta på hur jag nuförtiden uppskattar det lilla!

Det går verkligen upp och ner, vilket jag väl kunde ha räknat ut att det skulle göra och förmodligen gör några dagar till. Mestadels åker jag upp för berget, men så plötsligt åker jag ner i dalen igen - inte så mycket i humöret, utan mest vad gäller smärtan. Har lärt mig att det kallas "smärtgenombrott", vilket innebär att smärtan tränger igenom trots intag av diverse mediciner som ges enligt schema som är noggrant uträknat. Men så händer det som inte får hända - jag får ett så kallat "smärtgenombrott" och då börjar en stunds kamp för att få tillbaka den smärtfrihet jag strävar så efter. Speciellt känsligt blir det nu, då jag håller på att trappa ner medicinerna. Anledningen till att jag "trappar ner" är förstås att jag vill bli av med medicinerna modell starkare så snart det är möjligt. Och om jag inte gör försök att dryga ut intervallerna mellan medicinintagen, så kan jag inte heller veta vad jag ligger på smärtskalan. Det är ett himla sjå, men jag önskar verkligen att inte behöva ta medicinen modell starkare för när dessa är helt utsatta får jag åka hem.
I den uttalade längtan hem bör påpekas att jag har det mycket bra på stadens patienthotell, men visst är det bäst hemma och att få rå sig själv.

Några tecken i tillfrisknandet är just att jag längtar
hem och att jag har målat mina tånaglar röda.



Hihihi! Det måste vara på väg åt rätt håll när jag lägger ner tid
och ork på mina fötter, denna bortglömda kroppsdel.

På eftermiddagen måndagen den 28 maj vaknade jag på stadens sjukhus, då en vänlig människa i gröna kläder ruskade mig försiktigt och sa "Du är klar och allt har gått enligt plan!" Hej, hej - nu var jag inte riktigt med och jag var därför frågande. Jag låg i ryggläge och mina ben var helt obrukbara. Eftersom min hårddisk hade varit ur funktion under några timmar, tog det en stund att starta upp den igen - för att finna att några av programvarorna var avinstallerade. Nej, jag har inte fått någon hjärnblödning, men jag har en hel del minnesluckor om jag tänker tillbaka och jag är inte helt säker på var, när och hur. Jag är inte ens säker på att det spelar någon roll och det är därför möjligt att jag helt enkelt skiter i att installera om vissa program på min egen lilla hårddisk, närmare bestämt min egen lilla hjärna.
Programmet för smärta har dock fungerat alldeles utmärkt och jag är helt övertygad om att installationen av den programvaran har gjorts med omsorg och fungerar därför optimalt. Sshhiittt! Vad ont jag har haft och ibland fortfarande har. Jag har därför ägnat i stort sett all tid de senaste dagarna till att mobilisera positiva tankar och energi till mitt varande, för att just bara vara och överleva smärtan. Naturligtvis överlever jag smärtan, men ibland känns det som om det är näst intill omöjligt.

"Min närhet", "lilla" familjen och omtänktsamma vänner har suttit hos mig och hört av sig på ett eller annat sätt och tack snälla bloggvänner för era ord och tankar till mig.

Till er som inte tidigare läst min blogg - jag har fått en ny knäled och jag hade av många med erfarenhet i ämnet fått veta att det kan vara besvärligt och jag instämmer. Det har varit fruktansvärt ont, men jag har fått all tänkbar hjälp.
Det är fortfarande tufft och det är en dag i taget som gäller. Ibland låter jag det bara gå fem minuter. Smärta är ju relativ och ytterst individuell upplevelse, men utifrån mina erfarenheter är nog detta något av det absolut värsta som jag helt enkelt fått accepter att jag inte kan förändra.
För er som undrar varför andra med lätthet åker hem efter några få dagar på sjukhus kan jag berätta att jag i mitt förflutna har förverkat min möjlighet till att själv hantera mediciner modell starkare och har därför bett om hjälp med reglering av detta. Jag har inte råd att ta risken och när jag bad om hjälp med hantering av mediciner efter operationen så visade det sig att den fanns. Naturligtvis får jag ta min del av ansvaret, men jag är bara tacksam att det fram till idag har fungerat.

Jag kommer att få anledning att återkomma till detta ämne de kommande dagarna och veckorna, då jag tycker om att skriva ner mina upplevelser.

Jag är trött nu och en stund för att låta ögonen sluta sig för vila är nog på sin plats.

Tack till alla er som på ett eller annat sätt har varit nära!