Jag vill!
Hemkommen från hälsokontrollen på förmiddagen. Phu! Jag är inget bra på att dra runt mig själv på kryckor, men hur som helst gick det bra ändå. En väninna var snäll och hämtade mig med bil idag på morgonen, så buss blev det bara åt ett håll. Tack min vän!
Var också förbi jobbet en sväng - vill inte vara sjukskriven. Jag tycker om gemenskapen på jobbet, mer än någonsin.
Vanligtvis slänger jag mig på cykeln och trampar iväg. Visst förstår jag att armar och ben är viktiga, men det "är liksom så självklart" att de ska funka och nu när jag inte kan använda det ena benet, så inser jag att det "är liksom inte så självklart". Jag springer ju faktiskt inte omkring förnöjsamt och utropar "Vad glad jag är att jag har mina armar och ben!" (Kanske borde göra det.) De hänger ju bara med på resten av min kropp, som en självklarhet.
För mig handlar det just nu inte om "tycka-synd-om-mig-själv-syndromet", utan snarare om ett uppvaknade att hantera sådant som kommer i vägen för det "jag vill göra" och det "jag vill ha". För när "jag vill", då är min plan klar och när livet kommer emellan och min plan inte håller, blir jag väldigt frustrerad och då blir det besvärligt.
Jag tror så här: lösningen finns - för det löser sig alltid, det har det gjort hittills. Inte alltid som jag vill, men det löser sig i alla fall. Eftersom jag med en dåres envishet och dumhet "vill och kan" själv, ser jag inte lösningen förrän det redan är löst. Hängde du med :)? Gör det knappast själv! Jag lässte det några gånger, sedan fattade jag vad jag menade :).
Detta har varit ett genomgående drag hos mig, så länge jag minns. Jag har lagt så mycket energi på att envist hålla mig till min plan, att göra det jag vill och ta mig det jag vill ha, så undra på att jag ibland är helt slut med tanke på allt energiläckage.
Istället för att använda energin till att vara lite följsam, som en vän sa "Mia, följ bara med och låt vara". Jag förstod absolut ingenting - "bara följa med", för mig var det ungefär samma sak som "jag skiter i allt". Jag tycker fortfarande det är svårt att hantera "följ bara med och låt vara", så att det inte blir "jag skiter i allt", men det oroar mig inte som förr.
För mig har det varit och är så, att med en ökad medvetenhet och insikt, mognar jag och jag kommer tydligare att se skillnaden mellan "följ bara med - låt vara" och "jag skiter i allt" och någon väl beprövad metod eller genväg, för att snabbt nå lösningen till detta har jag inte. Idag väljer jag tillit till att lösningar finns och att jag ser dem när tid är - det gör det så mycket enklare.
Var också förbi jobbet en sväng - vill inte vara sjukskriven. Jag tycker om gemenskapen på jobbet, mer än någonsin.
Vanligtvis slänger jag mig på cykeln och trampar iväg. Visst förstår jag att armar och ben är viktiga, men det "är liksom så självklart" att de ska funka och nu när jag inte kan använda det ena benet, så inser jag att det "är liksom inte så självklart". Jag springer ju faktiskt inte omkring förnöjsamt och utropar "Vad glad jag är att jag har mina armar och ben!" (Kanske borde göra det.) De hänger ju bara med på resten av min kropp, som en självklarhet.
För mig handlar det just nu inte om "tycka-synd-om-mig-själv-syndromet", utan snarare om ett uppvaknade att hantera sådant som kommer i vägen för det "jag vill göra" och det "jag vill ha". För när "jag vill", då är min plan klar och när livet kommer emellan och min plan inte håller, blir jag väldigt frustrerad och då blir det besvärligt.
Jag tror så här: lösningen finns - för det löser sig alltid, det har det gjort hittills. Inte alltid som jag vill, men det löser sig i alla fall. Eftersom jag med en dåres envishet och dumhet "vill och kan" själv, ser jag inte lösningen förrän det redan är löst. Hängde du med :)? Gör det knappast själv! Jag lässte det några gånger, sedan fattade jag vad jag menade :).
Detta har varit ett genomgående drag hos mig, så länge jag minns. Jag har lagt så mycket energi på att envist hålla mig till min plan, att göra det jag vill och ta mig det jag vill ha, så undra på att jag ibland är helt slut med tanke på allt energiläckage.
Istället för att använda energin till att vara lite följsam, som en vän sa "Mia, följ bara med och låt vara". Jag förstod absolut ingenting - "bara följa med", för mig var det ungefär samma sak som "jag skiter i allt". Jag tycker fortfarande det är svårt att hantera "följ bara med och låt vara", så att det inte blir "jag skiter i allt", men det oroar mig inte som förr.
För mig har det varit och är så, att med en ökad medvetenhet och insikt, mognar jag och jag kommer tydligare att se skillnaden mellan "följ bara med - låt vara" och "jag skiter i allt" och någon väl beprövad metod eller genväg, för att snabbt nå lösningen till detta har jag inte. Idag väljer jag tillit till att lösningar finns och att jag ser dem när tid är - det gör det så mycket enklare.
Källa: Hagalunds Foto
Att leva är mycket mer än att bara vara vid liv.
Det står mig fritt att våga ta språnget - mot den hägrande visdomen.
Kommentarer
Trackback
