Jag skev i inlägget "Tack!" om vikten av att få bekräftelse, men efter dagens inlägg "J-vla hippie" förstår jag också hur bra detta forum är att öva mig i att "få på käften". När jag får en "käftsmäll", finner jag mig sällan. Jag reagerar ofta med att dra mig undan och jag känner mig kränkt. Jag är inte särskilt "rapp i käften" - behöver oftast tid till eftertanke och vad kan då vara bättre än ett forum som detta. 

Jag behöver ju inte bemöta omedelbart - jag behöver inte bemöta alls.

Källa: Hagalunds Foto

 
Jag kommer att få många tillfällen att reagera.
Men om jag kan hejda mig och bestämma mig för hur jag
ska agera för att det ska kännas bäst, ska jag göra det

Källa: Var morgon ny

 

.....blev jag kallad i ett inlägg ute i bloggvärlden tidigare idag. Funderade en liten stund på om jag skulle bemöta det, men nej - jag släpper det.

Intressant - någon "j-vla hippie" har jag aldrig varit, men däremot var jag ett s k "mods".

Lite kuriosa: I Sverige kom begreppet "mods" närmast att förknippas med ett byte av hårmode bland tonåringar. The Beatles genombrott 1963 fick många pojkar att låta håret växa, kamma det åt sidan eller framåt och sluta använda feta produkter som brylkräm. Axellångt hår var snart inte ovanligt. Flickor i tonåren bytte från tuperat hår fixerat med hårspray till frisyrer som fick hänga ned på sidorna av huvudet. Kläderna som förknippades med svenska mods var jeans, stora stickade tröjor, basketskor (liknande de amerikanska Converse All-Stars) och sandaler, manchesterrockar och samma typ av parkas som brittiska mods bar. Detta var en stil som hade mycket gemensamt med 50-talets brittiska beatniks. Det var heller inte ovanligt att man kladdade med tuschpenna på skor, byxor och framförallt parkas.

Källa: Wikipedia

Kommer ni ihåg!
Gud, vad jag tyckte det var snyggt med det långa håret på killarna - och den gröna parkasen - så spännande, men jag varken vågade eller fick skriva på min parkas. Om jag ville? Ja, men jag var en snäll flicka på den tiden och revolten var långt borta. Jag stod oftast en bit ifrån och tittade på. Det gjorde jag för det mesta. Jag tillhörde kategorin blyg och rädd.

För mig var det även lite för vågat att säga att jag gillade The Rolling Stones, då de var ett "r"åare" band än The Beatles - i min värld var det illa nog att gilla The Beatles. Häftigt att The Rolling Stones idag är "cult" och det är helt fantastiskt att de fortfarande ger så mycket till sina fans. Idag vågar jag också säga att jag verkligen gillar The Rolling Stones.

Någon "j-vla hippie" det vågar jag påstå att jag inte är och har aldrig varit -
om så varit fallet hade det också varit ok :).

Källa: Hagalunds Foto

& Peace 

 

Ett litet besök av "lilla" dotterdottern L igår kväll. Hennes "titta in till mig" är alltid lika välkommet, även om jag inte är lika intressant som mina kryckor.

"Bär ditt barn som den sista droppen vatten i en öken".
Källa: Björn Ranelid

Klockan ringde 06:30 idag på morgonen. Jag är f n sjukskriven och skulle för första gången åka till sjukhuset för träning av mitt knä i bassäng. När allt är som vanligt, alltså när jag inte är sjukskriven och jag ska cykla till mitt arbete, då går jag upp c:a 05:45, så 06:30 är helt ok för mig.

När jag "kryckat" mig till badrummet (ja, det är ju det där med knät) och gjort det jag "kryckade" mig dit för - tänker inte gå in i detalj, där går gränsen - så bär det av till köket för att sätta på kaffet. När jag gör iordning kaffebryggaren så får jag en sådan härlig känsla av ro inombords - vet inte varför, men så är det väldigt ofta. Jag behöver inte sätta på radion. Jag behöver inte sätta på TV. Ljudet från kaffebryggaren i tystnaden ger mig precis de morgonnyheter jag behöver höra just då - att allt är som det ska. Den stillheten, den inre frid jag känner är värd så mycket för mig idag. Jag börjar inte alltid min morgon i den sinnestämningen, men jag är tacksam för varje dag jag kan börja på det sättet.

Klockan 07:30 ger jag mig av till bussen, allt tar sådan tid, då jag ska "krycka" mig överallt. Det är ju inte som det brukar, som när jag "kastar" mig på cykeln och trampar ner till stan eller vart jag nu ska. Nej, det är ett långsamt schema nu för tiden, men det är väl antagligen också precis som det ska. Jag har de senaste två åren förstått att jag ska lära mig att ha tålamod. Och som några av er säkert förstått, som har läst mina tidigre inlägg, så är tålamod inte något jag har haft gott om.

I vilket fall, idag skulle bli den dag då jag för första gången ska träna mitt onda knä i bassäng på stadens sjukhus. Jag var lite spänd inför detta - varför? - tja, det är ju något nytt. Stadens sjukhus är inte någon ny miljö för mig, det har varit min arbetsplats i c:a 25 år, men att vara, som det så vackert heter "vårdtagare" är en roll jag inte känner mig så hemma i. Tycker att det är lite obehagligt att vara beroende av andra. Jag har ju lite svårt när jag inte är "bossen", i de sammanhang där jag själv ska ingå. Oron var, som oftast obefogad. Vattnet i bassängen var vältempererat, c:a 34 grader och ur högtalarna kom medryckande musik. Nu hindrar mig knät från att jazza loss i bassängen, men jag njuter och min tacksamhet är stor för att jag får så mycket hjälp med att träna mitt knä.

Så mycket jag får!



Källa: Hagalunds Foto


Jag har fått lära mig att det finns en bättre väg att vandra.
Jag börjar lära mig bättre vanor själv och av andra.

Källa: Var morgon ny

Jag är oerhört tacksam för att så många tittar hit och för att så många återvänder till min blogg. Innan jag började publisera det jag skriver i bloggvärlden, hade jag länge tänkt på att "Det jag skriver är i första hand för min egen skull" och så är det fortfarande, men jag tycker om att bli bekräftad. Återigen en insikt, där jag idag vågar vara ärlig och säga som det är, att jag tycker om att bli sedd. I bekräftelsen finner jag också vägledning inför nya beslut och jag har fortfarande lång väg att gå när det gäller att lära mig att lyssna till vad andra har att säga.

Tack till dig som tittar in till mig du ger mig mod att ta ett steg till.
Och tack till dig som har lämnat ett avtryck.




Källa: Hagalunds Foto


Jag är allt jag behöver vara.
Jag är unik, det måste jag lära mig att inse.

........ är inte lätt. Tänk om jag inte för sjukpeng!

Det är inte längre någon självklarhet, har jag förstått, att få sjukpenning, menar jag. Så nu har jag fått ett alldeles ypperligt tillfälle att träna mig i att härbärgera ovissheten.
Jag kan inte göra mer än vad jag har gjort, som att:

• följa sjukgymnasten råd
• skickat in mitt läkarintyg
• skickat in sjukanmälan

till Försäkringskassan.

Nu är det bara att vänta och se, men 30 dagars handläggning - suck! Undrar hur andra gör om sjukpenningen inte kommer, men räkningarna gör det.

Jag tittade på Agenda igår kväll, där en ganska hårt pressade Fredrik Reinfeldt intervjudas angående A-kassa och sjukförsäkringen - ett besvärligt ämne i dessa dagar - för alliansen i alla fall. Han var noga med att påpeka för programledare Anna Hedenmo att det inte heter socialbidrag - det heter försörjningsstöd. Hm, det låter ju faktiskt lite bättren. Undra om jag ska försöka våga mig på att ansöka om det, om sjukpenningen inte dyker upp. Är jag ett socialfall då? eller ett försörjningsstödsfall måhända?

Nej, nu är jag där igen! Jag ska ha tålamod - härbergera ovissheten - det var ju det jag skulle träna på - så va det.

Källa: Hagalunds Foto

Mitt liv regiseras med stor noggranhet.
Jag litar på den roll jag har fått att spela.
Jag kan vänta!

Kan väl inte påstå att jag snabbt "kryckade" mig till stan idag, då jag får ta det i den takt mitt knä tillåter och med hjälp av bussen. Hur som helst är det viktigt att jag rör på mig lite varje dag, så att knät inte fastnar i ett icke funktionsdugligt läge. Jag hoppas ju på att jag ska få ha mitt högerknä i många år till, om än med hjälp av en ny knäled. Därför är jag också noga med att träna "varje vaken timme", enligt rekommendation från sjukgymnasten och så får det bli. 

Väl på stan gick jag till Akademibokhandeln - passerade ett bokställ där jag fastnade för boken med boktiteln "Har man inget liv får man köpa ett som alla andra" av J Gardell. Jag har inte läst den och jag köpte den inte heller, men boktiteln kastade mig snabbt några år tillbaka och påminde mig om hur det var - mina dåliga val.

För några av er som har tittat in till mig i min blogg, berättade jag i inlägget "Till minne" om hur rädd jag var för att be om hjälp, Det var i en tid då jag gjorde många dåliga val, vilket fick en hel del konsekvenser och höll på att kosta mig livet. Jag hade då inte förmågan att se vad som var bra för mig.

Ett av de dåliga valen var att jag "shoppade", för att känna mig tillfreds och då handlade det inte om en liten bok för att glädja någon annan. Nej, då handlade det om att "köpa mig lycklig" eller rättare sagt "Jag försökte köpa mig lycklig". Hur jag än försökte så fungerade inte det. Glädjen över inköpen var kortvarig och om det var kläder jag köpt, hängde jag in dem i garderoben och sedan var det över. Det enda jag hade uppnått var en snabb "kick" och lura mig själv bort från verkligheten en stund. Det var så jag försökte hantera mitt dåliga mående. Ingen bär på någon skuld - inte jag och inte någon annan i min omgivning. Jag kunne helt enkelt inte uttrycka vad som var fel, för jag kunde inte se eller känna. 

Så idag när jag stod i bokhandeln kände jag en sådan tacksamhet att jag återfått förmågan att göra sådant som är bra för mig och det kan vara något så enkelt, som att ge en bok om Nalle Puhs "Bäst Vänner" till mitt lilla barnbarn, för att sedan få läsa den tillsammans med henne. Det ger mig en glädje som varar hela livet.

Källa: Anna Malin

Den positiva kraften inom mig måste jag uppmärksamma.
Den växer sig starkare när jag ängnar mig åt andra.
Jag upplever den positiva kraften inom mig som en varkatig lycka.

Källa: Var morgon ny

Får väl skärpa till mig - har inte skrivit en enda rad om Prinsessan Estelle i min blogg på många timmar och varje anständig blogg bör väl innehålla något om denna händelse nu och då. Nej, någon skärpning på den punkten från min sida behövs nog inte, då media sköter den "mycket". 

Men en liten rad om min förundran - eller kanske inte, om vilken otrolig kraft en sådan här nyhet har. Den slår ut all annan nyhetsrapportering i nära nog 2 dygn.
Fokus på politiken flyttas i en "grisblink" över till en "liten" Estelle. Jag ryser lite vid tanken - "hon skulle bara veta". Må det aldrig behöver blåsa lika mycket runt henne, som det har gjort runt politiken och dess ledare & co.
Idag finner jag ändå att media intressera sig för annat - jag hänvisar förstås i första hand till kvällstidningarna, och politiken ser fortfarande ut att få lite paus, men pass på det kan slå till när som helst.

Källa: Hagalunds Foto


Om man vill bevara sin goda karkatär får man inte sänka sig till några nesligheter.
Det gör det lättare att sänka sig nästan gång.

Är det något jag mår bra av så är det musik. Jag är allätare. Tror jag har skrivit om det förut, men det gör inget. I vilket fall - ikväll blir det en stund framför TV:n och Melodifestivalen. Gillar det :). Förra lördagen, var det enligt mitt tycke inte särskilt starka bidrag, men ikväll tycker jag att det bådar gott. Ett startk startfält, så som jag ser det.
Nu handlar det ju inte om artisterna, enligt de som förstår sig på Melodifestivalen, men förutsättningarna för en underhållande kväll finns absolut. Om jag tolkar rapporterna rätt är det Danni som ska "kamma hem" denna omgång. Det ska bli spännande att lyssna till vad han har att leverera och jag lyssnar gärna även till vad de andra har att bjuda på.

Källa: Hagalunds Foto


Glädjen finns på nära håll och den väntar på mig.

.....men nu är det lördag. Försöker att vara närvarande i nuet. Det är svårt, för jag har sprungit så fort de sista åren. Jag är helt klart bättre på att njuta av och närvara i nuet, då jag har fått denna insikt, men det finns en del i övrigt att önska.
Tänker allt för ofta på gårdagen och morgondagen - varför blev det som det blev igår - hur ska jag hantera morgondagen. Jag övar mig på att släppa taget om det som var igår och att ta hand om morgondagen, då den är här, för först då är jag i nuet.

Just nu finns det inget imorgon för nu är jag tacksam för att jag har möjlighet att sitta här och skriva i min blogg - det är lördag och jag får vara i stillhet och närhet tillsammans med den jag helst av allt vill få närhet av. Så nu släpper jag gårdagen och väntar med morgondagen till en annan dag.

Jag ska släppa både det förgångna och framtiden. Min enda verklighet finns här och nu.
Källa: Var morgon ny

Källa: Hagalunds Foto


På gamla dar har jag insett hur viktigt det är att leva i det ständigt närvarande nuet.
Förr inbillade jag mig ofta att morgondagen av någon anledning skulle
bli ljusare, lyckligare eller rikare.
Källa: Ruth Casey


Jag får inte glömma hur fantastiskt nuet är.

Jag förbehåller mig rätten att ha tolkningsföreträde till mitt liv. Det låter kanske "kaxigt", men det är lugnt - jag tar hjälp av dem som är bra på att skriva stadgar "för sina liv". 

Stadgar i detta sammanhang är de interna regler som gäller "för mitt liv" och innehåller:

• mitt namn
• vad jag är folkbokförd
• ändamålet med mitt liv och hur jag ska hantera det
• den insats jag ska delta med i mitt liv
• hur mina insatser ska fullgöras
• antalet människor som ska ingå i mitt liv samt tiden för deras uppdrag
• vilka ärenden de ska delta i
• vilken tid dessa stadgar ska gälla för mitt liv och om/när de ska revideras
• att ta hjälp av den kompetens jag själv saknar

Jag har en förhoppning att stadgarna idag skrivs av en mer vuxen hand, då jag börjat lyssna på andra och lär av dem. Det har kvalificerat mig att ta större del i mitt eget liv och det innebär också att jag tar större ansvar. Andra människor behöver inte ta över mitt ansvar och just därför "förbehåller jag rätten att ha tolkningsföreträde i mitt liv" och det är viktigt för mig.

Jag har under hela mitt liv skrivit mina stadgar - stadgar som gäller i min värld. Stadgarna har inte alltid varit så genomtänkta och vid flera tillfällen har jag varit tvungen att skriva om dem. De har sett bra ut på pappret, men jag har som medlem i mitt liv inte kunna följa reglerna - förstå innebörden i stadgarna. 

Med tiden har jag blivit allt säkrare på vad mina stadgar ska innehålla och vad som är bäst för mig - långt ifrån alltid, men då tar jag hjälp av andra. Jag förbehåller mig rätten idag att välja när jag ska be om hjälp, för det är något jag har övat på en tid. Ok, ibland behöver jag bli påmind om att jag behöver ta hjälp, även av dem som inte har tolkningsrätt till mitt liv, men det är viktigt för mig och min självkänsla att det är jag som sätter gränser. Det är ok, så länge jag förstår att stadgarna behöver revideras och att jag tar hjälp där jag inte har kompetensen. Det är ett levande dokument och revideras kontinuerligt - ibland varje timme, men i takt med att jag lär mig, blir det säkert allt längre tid mellan ändringarna.

Det räcker med att ta ansvar för sitt liv för att bli herre över sig själv.

Källa: Hagalunds Foto

Jag gläds åt att bli herre över mig själv. Det skänker mig nytt hopp.
Det förbereder mig för allt som väntar mig. Jag kommer att uppleva en ny sorts glädje.

Undra vad media ska fundera ut för lockande nyheter om Sveriges "lilla sessa" idag. Ska de hårt ansatta politikerna får ytterligare en dags frist, innan de återigen får läsa på "löpet" om sina "klavertramp". En sak är då säker - media kommer att ha bråda dagar en lång tid framöver. Igår skrev jag om hur politikerna blev "Saved by the bell", nu är det ju så att även media är räddade, men från nyhetstorka.
Tycker faktiskt synd om den "lilla" familjen, de har inte en chans - de har verkligen inget val. Nej, vi tillsammans med verkligheten kryper in i deras rum och kräver att få delta i familjelivet - inte vårt eget, utan deras.

Jag är tacksam för att min morgon endast innehåller en kort liten resa med bussen in till sjukgymnasten, men innan dess ska jag dricka mitt kaffe och njuta av en stilla stund. Jag är också tacksam att helgen snart är här med närhet, men utifrån mina val.

Mod är det pris livet kräver för att man ska få frid
Källa: Amelia Earhart

Källa: Hagalunds Foto

 

Dagen har varit fylld av nyheter om den "lilla" prinsessan. Nyheter som knappast är några nyheter längre. Samtliga kanaler rapporterar under kvällen om dagens och nattens händelse från alla håll och kanter och det är verkligen intressant att följa hur media kramar ut den sista droppen via arkivbilder och mycket annat möjligt och omöjligt

Kan tänka mig att de hårt pressade politikerna drar en lättnadens suck när fokus flyttades över till den "lilla" prinsessan. Tänk, vad snabbt det ändrar sig - från den ena minuten till den andra var i stort sett samtliga bilder av och feta rubriker om politiker som bortblåsta i media - "saved by the bell". Vilken makt media har!

Källa: Hagalunds Foto

Jag ska se dagen an med tillförsikt och förundran. Allt är i sin ordning. 

.....och jag gillar det. Vaknade och solen skiner - härligt. Knappast någon har väl kunnat undgå att en prinsessa föddes i natt. GRATTIS till de nyblivna föräldrarna! Vid en sådan tilldragelse spelar det nog ingen roll vilka vi är - känslan är nog ungefär den samma i de flesta fall. Den självklara känsla av att älska när mina barn och mitt barnbarn föddes har jag inte känt varken förr eller senare. Jag är en mycket tacksam mamma och mormor idag.

Har varit på offensiven i några dagar gällande sjukförsäkringen och A-kassan och jag borde veta bättre - att jag inte kan förändra någon annan än mig själv - skrev om det i mitt inlägg "Tolerans - en gåva".

Tack Otto för din kommentar i inlägget "Till minne". Du påminner mig om hur maktlös jag är inför verkligheten. Ändå önskar jag förstås att "tycka till" om det jag tycker är dumheter.

Stora eller små krav på omgivningen och mig själv - idag ska jag göra det jag ska.

Källa: Hagalunds Foto


Jag vill dansa jämt, jag vill vara god och inte ond.
Och när det är över,
vill jag inte ha en känsl av att jag kunde ha gjort det bättre.

Källa: Var morgon ny

 

 

Det är inte lätt att veta hur jag ska göra för att öka min tolerans. Jag vill ju helst ändra människorna och tingen runt mig, så att det tjänar mina syften, men nu vet jag bättre - jag kan inte förändra andra. Det är jag som ska ändra min inställning till min omgivning - det är jag som ska lära mig att vara mer tolerant. Jag mår bra av det.

Jag behöver inte ta avstånd från de människor som inte gör som jag vill, men det kräver mognad. Tolerans mot andra öppnar många dörrar, som blir en grogrund för det goda.

För mig är det svårt att se skillnaden mellan att vara tolerant och vad som är mod att förändra det som går att förändra, men jag lyssnar till andra för att lära mig hur de gör. Jag har resten av mitt liv att lära och det blir bara bättre.

Tolerans är en gåva - det är mognad

Källa: Hagalunds Foto

Jag ska le mot dig idag tolerant och vilkorslöst.
Det är en gåva - till mig och dig.

Det är inte frågan om eller när någon blir arbetslös eller sjuk - det kan drabba alla. Oavsett dagens status i livet - kan det vända lika snabbt som en bilförare drar i handbromsen och snurrar på en femöring.  Det är ett ögonblicks verk. Självförvållat eller inte självförvållat - det vet endast vår "herre". Alla skyller på alla och oavsett vem som är "skurken" i dramat (för det är ju oftas ett drama när abetslöshet eller sjuksrivning tar sin början) ser sig den arbetslöse/sjukskrivne förtvivlat om efter möjligheter till att finansiera hus, hem och familj.

Nu tror jag knappast att Ulf Kristersson eller någon annan politiker i dessa led får känna på arbetslöshet. Sjukdom drabbar ju även politiker, men det finns ju privata sjukförsäkringar, gudskelov - hm, undrar just om han någon gång har sutitt i *telefonkön till t ex A-kassan eller Försäkringskassan. Det är mycket möjligt att han har. Kan ju faktiskt vara så, då jag hörde sägas att han hade valts till socialförsäkringsminister bl a just för att han såg empatisk ut - hm, jag tror faktiskt att han har suttit i *telefonkön till A-kassan eller Försäkringskassan.

Enligt Expressen sa socialförsäkringsminister Ulf Kristersson efter ett möte i sociala försäkringsutskottet i torsdags, att han inte avsåg att följa riksdagsbesluten i juni och i december förra året om en återgång till de gamla reglerna i sjukförsäkringen. Hm, undrar verkligen om han har suttit i *telefonkön till A-kassa och Försäkringskassa.

Nu har Ulf Kristersson gjort en pudel och ber om ursäkt för att han varit otydligt i sitt uttalande och vips ska allt vara förlåtet, för det var ju egentligen bara ett missförstånd - han ser ju faktiskt empatisk ut och hm, han har nog suttit i *telefonkön till A-kassan och Försäkringskassan i alla fall - eller? 

Det kan inte vara möjligt att politiker ska komma undan med: OOOPPPPSS! nu var jag otydlig - jag gör en pudel - vi backar bandet och börjar om från början. Att förlåta är något fint, men svenska folket är väl inga dörrmattor. Den tiden borde vara förbi, då folket står med mössan i hand, skrapar med foten, bugar och bockar - eller? Jag blir tveksam. Det osar egoism i vår tid. Det osar från alla håll.

Skrev häromdagen ett inlägg "Till minne" där ett socialdemokratiskt kommunalråd i Umeå uttalar sig om Whitney Houston som mor och, enligt honom "hon valde i stället både knarket och döden" . Vad ska jag säga? Suck!

Han har såvitt jag vet inte gjort någon "pudel", men dit jag vill komma är att jag verkligen önskar ödmjukhet och empati hos politiker. Ok! på den politiska arenan ska det föras en debatt som är politisk korrekt, men "Högmod" är inte klädsamt, inte ens för en politiker.

Jag önskar ingen politiker att sitta i *telefonkön vare sig till A-kassan eller Försäkringskassan, men snälla ska det vara så svårt att tänka sig in i hur du som politiker vill att det ska fungera om du blir arbetslös eller sjuk.

*Anmärkning: telefonkön till A-kassan och Försäkringskassan = all kontakt med dessa "kassor" - handläggningstider, beslut o s v.

Källa: Hagalunds Foto


Jag ska tro på nuet och jag ska tro på framtiden.

Timmen börjar bli sen och Ulf Kristerssons (m) "pudel" lämnar jag därhän, liksom hela sjukförsäkringsdebatten -den kommer att fortsätta sitt liv imorgon. Den behöver jag inte fundera på eller lyssna till mer idag, jag är tacksam för att debatten har hettat till för dagens sjukförsäkring ger jag inte mycket för. 

Jag försöker finna stillhet och samla mina tankar för reflektion om dagen som gått.
Idag är snart igår och gårdagen kan jag lämna bakom mig. Kunde jag ha gjort något annorlunda idag, en fråga som är bra för mig att fundera över innan jag somnar.

För mig finns det oftast något jag kunde gjort annorlunda, men när jag tänkt igenom det eller skrivit ner det, kan jag lämna det. Det är det som är det fina - ungefär som en inventering av dåliga varor, som jag plockar bort från hyllan - städar bort. Jag har lärt mig något och försöker att fylla mina hyllor med bra varor under nästa dag.
Gårdagen kommer ändå inte åter och jag har förhoppningsvis lärt mig något av de erfarenheter jag fått idag - både bra och dåliga. Gårdagens beslut kommer att påverka morgondagen - det är jag säker på och det gör morgondagen spännande att möta.

Jag behöver aldrig återvända.............

Källa: Hagalunds Foto

Mitt liv ligger framför mig och jag vet att det skänker mig
allt jag kan önskar - och mer därtill.

Källa: Var morgon ny

Till minne av alla dem som dött p g a droger!

Politikern Lennart Holmlund, Umeå skriver i sin blogg om att media inte ska "glorifiera" Whitney Hourston, då hon valde att knark ihjäl sig.

Se Aftonbladets inlägg i debatten. Tack! för att ni reagerar. 

Socialdemokraten Lennart Holmlund skriver:

"hon valde i stället både knarket och döden"


Vidare fortsätter han:

"Nu glorifierar alla media henne som inte kunnat ta hand om sin dotter utan snarare inlett sitt barn i narkotikamissbruk. Vilken usel mamma som inte ser till att hennes dotter inte följt i sin mammas fotspår."

Det är p g a den synen på missbrukare, som politikern Lennart Holmlund har, som gjorde att jag inte vågade be om hjälp. Den skam han beskriver mellan raderna i sitt inlägg att missbrukaren bör ha, den skammen är jag  fullständigt kapabel att känna på - alldeles på egen hand.
Den skammen är så fruktansvärd att bära och även om jag förstod, att jag inte klarade av att hantera mitt liv längre - så vågade jag inte be om hjälp.
Nu skriver han, en socialdemokrat som värnar om den "lilla" människan i klartext: Du är en usel mor och inte värd att hyllas.
Det är så skammen har sin grogrund.

Som jag uppfattar kommunalrådets inlägg, så borde Whitney Houston begravas och glömmas i tysthet - hon är inte värd att hyllas för hon är en knarkare, som valde att dö. Det spelar ingen roll om hon har glatt mig med fin musik eller trivsamma stunder framför bioduken, nej hon ska straffas och dessutom ska jag vara besviken för att jag har köpt hennes musik.
Under tiden jag formulera mitt inlägg "ryser" jag av denna kallsinnighet - en kallsinnighet, som jag verkligen hoppas att socialdemokraterna inte står för.

Idag - då vi vet lite mer om missbruk borde väl en politiker, som fördelar pengarna, som jag betalat i skatt, veta att de flest beroende inte väljer att dö i sitt missbruk. Visst är det så, att var och en "sväljer" själva, men det är mer komplext än så. Det räcker väl med att se hur välfyllda behandlingshemmen och andra beroenderelaterade terapigrupper är idag, för att förstå att missbruksproblematiken inte är så enkel som att ta sig i kragen.

Lite ödmjukhet om jag får be. Högmod hos ett socialdemokratiskt kommunalråd är inte klädsamt.

När jag kom så långt som till tanken om att be om hjälp, var det långt kvar till att våga be om den hjälp jag så väl behövde och det bl a p g a synen på missbrukare, den synen som Lennart Holmlund representerar, för den finns - inte bara hos honom. Det varken var eller är synd om mig och har aldrig varit. Jag är ansvarig för de val jag gör, men för den skull förtjänar väl jag liksom andra att bli förlåtna, även om vi dör i missbruket och även om vi misslyckas. Nej, det kanske inte är så - vi kanske ska tystas ner - vi kanske ska straffas på ett eller annat sätt, för vi har inte fullgjort vårt uppdrag i samhället. Återigen med den synen på missbrukaren, blir jag ännu mer rädd för att vända mig till samhället och be om hjälp. Tänk om jag inte klarar mig. Jag kanske är en av de karaktärslösa människor, som inte klarar att ta mig i kragen, så jag dör och då är jag inte värd att "hyllas" eller minnas för något jag har gjort bra.

Jag är inte ett dugg besviken över att jag har köpt musik av Whitney Houston, som eventuellt har finansierat hennes missbruk. Så snart pengarna hamnar i hennes ficka, så är det hennes val. Om jag ska skriva om något, som jag möjligen är besviken på att finansiera, så är det bl a de krognotor som med jämna mellanrum dyker upp i media gällande politikers uteliv där skattepengar har använts.  

Nej, Whitneys musik köper jag av helt fri vilja och vad hon gör med sina pengar det har jag inte med och göra. Sedan är det bara att beklaga att hon gjort dåliga val. Jag önskar ödmjukast att varje politiker som deltar i debatten om missbruk ska sätta sig in i vad ett missbruk är och läsa på om sjukdomsbegreppet. Nej, jag skyller inte på att det är en sjukdom, men missbruksproblematiken är mer komplex än att bara ta sig i kragen.

Vad är ödmjukheten och omtanken. Detta är den mest demokratiska sjukdomen jag känner till. Den slår rakt över befolkning. Det spelar absolut ingen roll om jag är rik eller fattig, om jag är uteliggare eller politiker, VD eller arbetare. I vilket land jag bor. Finns det droger, då slår den till varhelst och närhelst och det kan gå mycket snabbt. 

Om Whitney Houston är en dålig mor varken kan eller ska jag uttala mig om. Jag passar mig mycket noga för att dömma ut någon som mor och jag förstår att kvinnor som är mammor inte vågar be om hjälp när jag hör denna sortens uttalanden - det är precis just det här det handlar om. Vi kvinnor vågar inte be om hjälp. När kvinnan redan är ett med drogen, men vill försöka ta sig ur helvetet är det många krafter som verkar, däribland rädslan.
Jag tar mig friheten att göra mig till tolk för den rädslan - jag har känt den. Hur ska du kunna förstå?

Källa: Hagalunds Foto


Ett förlåtande sinnelag äger magiska krafter. Hela mitt liv kommer
att förändras till det bättre om jag har ett förlåtande sinnelag.

Källa: Var morgon ny

Människor som är trevliga och kul - jag kan räkna upp hur många superlativer som helst, har jag ofta runt mig, men riktiga vänner har jag några stycken. För mig handlar det om tillit.

En vän är någon jag inte behöver vara bäst tillsammans med - nej, med riktig vänskap är det prestigelöst. Det behöver inte vara någon jag träffar ofta. Det behöver inte vara någon jag samtalar med varje dag. Med en vän talar jag om det mesta, men inte om någon annan. Med en vän är tiden tillsammans viktigare än att samtala om vad och hur andra gör. 

I helgen har jag haft tillfälle för många fina samtal med mina vänner -
inte om varandra eller om någon - utan samtal om oss själva.

Källa: Hagalunds Foto

Jag behöver vänner för att utvecklas.

Idag har jag fått vara med och fira lilla L:s 1-årsdag med prinsesstårta samt goda och fina cupcakes. Hon fyllde år den 6 februari, men då magsjuka och lite annat kommit emellan fick det bli fest idag.
Så fint det har varit att följa lilla L:s första år. Att se hur hon har rest sig från vaggan, för att nu gå för egen maskin har varit en känsla fylld av tacksamhet. Hon är full av energi och humör, precis som det ska vara.
L:s mamma M och min son O var två mycket lugna små individer som barn och jag vet egentligen inte vad jag som mormor hade förväntat mig av lilla L, mer än att jag redan dag 1 såg att hon för mig var något alldeles speciellt. Ett är då säkert hon tar sig an världen med stor aptit och jag är så tacksam att jag får vara en del av hennes värld.

Tack lilla L för att jag fick vara med på ditt kalas idag.

Källa: Hagalunds Foto

Jag ska glädjas åt det underbara nuet,
jag ska ta vara på varje ögonblick.

Åkte på förmiddagen i vanligt ordning med bussen in till stan för ett träningspass (10 min specialcykel med 2 min paus (dä ni! gissa om jag blir svettig :)) på sjukgymnastiken.
Kryckade mig till bussen och jag njöt verkligen av droppljudet från taken och solen var riktigt varm. Härlig  euforisk känsla - ett riktigt lyckorrus - häftigt.

Sjukgymnastiken gick precis som det skulle och så bar det av hemåt igen. Buss och allt gick enligt planen.

På vägen från bussen och mitt hem passerar jag en lekplats. I det fina vintervädret och i solen sitter mitt lilla barnbarn och gungar. Hon är där tillsammans med sin pappa J och "lapa" sol, gungar och leker? :) (hon är bara 1 år). Det finns inte någon gång som jag känner sådan värme inom mig - en så självklar känsla av "jag tycker om dig" och många andra känslor finns också förstås (ursäkta mina barn, men jag tror ni förstår).

Det har varit och är ett fint sätt för mig att få känna hur det verkligen är, att som det så vacker heter "ha kontakt med mina känslor". Tillsamman med lilla L behöver jag inte spela någon teater, jag behöver inte ljuga för att framstå som något bättre än jag är. Tillsammans med henne kräver jag av mig själv att vara ärlig. Hon kräver ingenting för hon vet inte om något annat än ärlighet. Hon kräver en massa (busig), men det är något helt annat. Hon tycker om mig precis så - liten som hon är. Det är häftigt. Lilla L - Du och jag kommer att få många trevliga stunder tillsammans - du har redan lärt mig mycket. En stor kram från mormor till dig idag.

Mormors lilla L

KRAM!

Knät "kuggar" inte rätt - så tröttsamt. Värken "is killing me" ...............................................

Men jag har glädjande nyheter - jag har äntligen fått sjukintyget. Har väntat och väntat och väntat och ringt och ringt - tålamod är en egenskap, som jag inte är begåvad med. Nu är intyget i alla fall här, så imorgon är det dags för en ny kontakt med försäkringskassan (spännande). Just vad det ska bli - spännande. "Man tager vad man haver, sa Cajsa Warg" för spänning är jag ju inte särskilt bortskämd med nu precis.  
 
Därför tar jag det som en utmaning - med försäringskassan, menar jag. Äventyren är sparsmakade som sagt, men det gör verkligen inte något, för äventyr och spänning har jag tidigare haft så det räcker och blir över. Det räcker helt och fullt med försäkringskassan. Jag ska faktiskt be dem om hjälp med snabb handläggning av mitt ärende, så jag om möjligt kan få sjukpenningen utbetald vid månadsskiftet - ska bli intressant om det går att ordna.

Det får bli en tidig kväll, så jag är utvilad imorgon inför min uppgift - FK.

Jag måste förstå att varje problem och varje kris är
en nödvändig förberedelse för nästa steg.

Källa: Hagalunds Foto


GODNATT!

Förmiddagen har gått till att åka till och ta mig ifrån sjukgymnastiken. Varje dag en stunds cykling - de har en specialcykel som är anpassat för onda knän. Bara att ligga i. Är ett helt företag att krycka mig till bussen, vilket tar en stund, för att sedan krycka mig från bussen - över torget och så i mål - sjukgymnastiken. Och så tillbaka en timme senare. Väl hemma är jag ganska nöjd för dagen, men jag har vissa åtagande mot mitt knä. Varje vaken timme några få, korta övningar. 

Sitter nu djupt ner i fåtöljen och surfar runt i bloggvärlden - kul och se vad andra skriver - framför allt kvinnorna. Det är ju mycket om mode, hem och föräldraskap. Tycker det är kul, då min blogg handlar mycket om tankar på ett lite djupare plan.
Jag kan vara lite "lättsammare" också. Har idag även bläddrat i tidningar - fick i förra veckan Svensk Golf, ICA-kuriren och köpte dessutom Damernas Värld. Det är riktigt skönt och luta sig tillbaka med en kopp kaffe och vara lite lättsam. 

Min ända verklighet finns här och nu!

En något provocerande rubrik och visst är jag bra på att "slå på mig själv", men det är faktiskt så att jag är "lite fegis" ibland. I mitt förra liv kunde jag hoppa rakt ut, tyckte jag var "cool" och att jag hade tänkt igenom hoppet noga, men så var det inte. Det jag i själva verket gjorde det var att göra det som jag trodde förväntades av mig.
Så slog pendel åt andra hållet och då blev jag "fegis". Exempel på det är "bloggandet". Jag har skrivit en hel del de senaste åren, men ingen har fått läsa något av det. När jag upptäckte "bloggvärlden" via min dotters blogg Anna Malins Rum, blev jag "sugen" på att själv öppna en blogg, men det satt långt inne. Vilken vånda!
Så är det med mycket och visst är det bra med eftertanke, men jag behöver ju inte ta hela livet på mig i varje fråga.
Men nu är jag i alla fall här! Det är bara så bra och jag gillar det.

Så till morgonkaffet - kryckpromenad till bussen - sjukgymnastik, sedan är det nog dags för lunch - allt tar sådan tid när kryckorna och jag ska ta oss fram.

Ett steg i taget!

Källa: Hagalunds Foto


När mina ambitioner försöker locka mig mot nya höjder kanske jag inte
vågar ta de steg, som krävs för att förverkliga dem. Men allt som krävs
är att vi är fullt och fast förivssade om att vi blir visade vägen - ett steg i
taget - och att vi tålmodigt inväntar rätt steg vid rätt tidpunkt.

Jag glömmer så lätt bort hur mycket som faktiskt är bra även när det, som nu inte blir som jag planerat. Det är något jag ofta återkommer till i mina inlägg. Jag skriver gärna om det, eftersom jag behöver påminna mig själv om hur viktigt det är med de "små tingen", det som är bra här och nu.
Exempel på det kan vara ett möte med någon och idag har jag haft flera sådana möten - med människor som ger mig inspiration och får mig att känna mig väl till mods. Det har av olika anledningar, som jag inte ens vet vilka de är, varit svårt för mig att vara bekväm i vissa sammanhang. Nu är det annorlunda och jag ser på min omgivning med hjärtat och inte med hjärnan.

Idag är jag tacksam och uppskattar precis där jag är och det jag har.
GODNATT!



Källa: Hagalunds Fot


Jag ska öppna mitt hjärta och jag kommer att bli
delaktig i allt som finns omkring mig.

Det slog mig efter gårdagens "kvällsöppet" och flera inlägg i bloggvärlden idag, att vi har så gott om mat och tid, att vi människor sitter och debatterar om vilken mat som är minst eller mest skadlig. Vi går t o m så långt i debatten att vi skriker åt varandra - det handlar om mat, som vi har ett överflöd av. Det vore väl en sak om vi stred för mat som inte fanns.

Time out! Kan vi inte vara överens om att vi behöver mat varje dag och att var och en väljer den metod som "faller i smaken". Vissa människor behöver hjälp med bra val, så är det förstås.
Den här debatten måste vara en "käftsmäll" för dem som inte har mat att sätta på bordet? Debatten signalera svåra ilandsproblem.

Jag menar inte att "vi ska vara glada" att vi har mat överhuvudtaget - jo, förrästen det menar jag. Som sagt många har ju faktiskt inte mat, så var det förr och så är det nu - ser bilder från Kristina Duvemåla och Raskens framför mig. De kunde nog inte drömma om att vi i modern tid skulle sitta och strida om vi ska äta potatis och fläsk eller inte. De fick ju vara oerhört tacksamma för varje lite "knöl" de kunde plocka upp ur jorden.

Debatten blir något bisarr.

Källa: Hagalunds Foto


Jag kommer att få många tillfällen att reagera idag. Om jag kan hejda mig och bestämma
mig för hur jag ska agera för att det ska kännas bäst, ska jag göra det.

Källa: Var morgon ny

Jag borde inte skriva i frustration - jag kan få ångra det. Ändå är det kanske just då, som jag kommer sanningen närmast, för i frustrationen är det känslor på hög nivå och det jag känner ställs till sin spets. Om min frustration är befogad eller ej är en helt annan sak.

Idag handlar det om mitt läkarintyg (opererade mitt knä för 14 dagar sedan, "just for your information) - ligger fortfarande inte i brevlådan - drygt en vecka efter att jag varit i kontakt med sjukvården och har vid ytterligare ett tillfälle ringt och undrat. Får bli min mission idag, att ringa igen.

När jag väl fått intyget är det 30 dagars handläggningstid hos försäkringskassan, om jag ens får någon ersättning. Det utreds ju alltid nu för tiden har jag hört, så det är inte alls någon självklarhet. Har hört hårresande historier om hur människor får nobben av försäkringskassan och var som är rätt eller fel i de enskilda fallen är inte min sak att bedöma, men något konstigt är det uppenbarligen i systemet. Idag är det, om jag har förstått det rätt, inte doktorn som bestämmer - idag är det försäkringskassan som utreder och avgör. Bra eller dåligt? Nog låter det konstigt - förtroendet för läkarens kunskap om sjukdomen och patienten - vart tog det vägen. Ja, jag blir inte klok på det.

När försäkringskassa har fått läkarintyget och de har utrett mitt ärende och om jag får pengarna på mitt bankkonto, har det gått minst ytterligare 30 dagar. Mitt lönekuvert har i bästa fall "bara" varit tomt vid en löneutbetalning, men vill det sig riktigt illa - går det ytterligare en månad. Då är jag ganska säker på att betalningspåminnelsena har börjat droppa in i min brevlåda, för de låter inte vänta på sig - det är inte som med läkarintyget, som kommer "någon gång". Nej, betalningspåminnelser kommer omedelbart, i den branschen har det utarbetats ett system som fungerar helt perfekt. Hur gör dom? Kanske sjukvården skulle ta sig en titt på deras rutiner, så effektiviteten med läkarintygen blir lika god.

Ska bli intressant och se hur jag ska fixa räkningarna den här månaden. Det löser sig säkert, men det är ju f-n att det ska vara så svårt att "synka" sjukersättningen med utebliven lön.

Mitt ansvar är ju att betala in till staten i tid och gud förbjude om jag är en dag sen. Så varför ska inte staten ta sitt ansvar?

Källa: Hagalunds Foto



Jag äger en skaparkraft, som ingen annan har. Jag ska leva i nuet och dela med mig.

Källa: Var morgon ny

 

Skriver ner några rader under tiden kaffet gör sig klart i köket - jag har förstås laddat bryggaren, men sedan fixar kaffet resten själv. Jag gillar kaffedoften och därför börjar jag varje morgon med att rutinmässigt gå ut i köket för att sätta på kaffet innan jag gör något annat. Sedan får min (egentligen min dotters) lilla Vädur (kanin) sin mat. Denna underbara lilla varelse, som jag har fått förtroendet att ta hand om på obestämd tid. Hoppas det blir länge! Jag bara älskar henne.

Idag är det ju faktiskt "Alla Hjärtans Dag" - en dag som jag aldrig tidigare har uppmärksammat på något sätt. Kan hända att det blir annorlunda idag. Har det ju faktiskt redan blivit - annorlunda menar jag, för jag har ju uppmärksammat dagen här i bloggen. Kan ju också bli ett SMS till någon som jag tycker om. Nu är det ju så att jag tycker om väldigt många och det kan bli tufft att få iväg SMS till alla. Jag tror det kommer att ge sig alldeles självt - och det kan ju också vara så att jag träffar någon, som behöver en extra omtanke idag.

Har aldrig varit mycket för de här dagarna som på något sätt är konstruerade. Det känns mest som de finns för att det ska bli fart på shoppingen. Som om det inte är det ändå. Nej, inte den debatten nu - har ingen  lust att förstöra den goda stämningen så här tidigt på morgonen.

Idag har jag bestämt att jag ska sprida lite hjärtan omkring mig - det är du värd. 

KRAM till Dig på Alla Hjärtans Dag!


Källa: Hagalunds Foto

Den människa som äger kärlek är inte längre prisgiven åt krafter som är större än
hon själv, ty hon är själv den största kraften.

Källa: Var morgon ny

Är det inte märkligt, att när det blir tyst och ljuset är släckt - då slår det till - pling!

För mig är det nu det händer. Klarvaken. Nu blir jag kreativ - inte alltid så positivt kreativ, om det ändå vore så.

Nu börjar nattens hjärngympapass och jag är vältränad, jag har tränat i många år, så jag är uthållig.

Det är nu, när det innanför mitt skallben borde vara harmonisk och finstämd nattmusik, som jag drar upp volymen på högsta nivå. Dessutom är det hack i skivan och den spelas om och om igen. Det finns väl inget tjatigare än att höra samma låt om och om igen. Försöker sänka volymen, men det funkar inte så - inte hos mig i alla fall och musiken blir bara sämre ju längre in i natten.

Är inte detta märkligt - att vissa tankar får fritt spelrum när mörkret och tystnade kommer. Dagens förnuft är som bortblåst.

Det finns ett uttryck som säger, "Släpp taget!" Kanske är det så att jag ska lägga om mitt hjärngympapass och träna på det istället. Kan vara något, för då somnar jag nog av ren utmattning. 

Ska testa det i natt!

När det inte lönar sig att göra något, ska du skaffa upplysningar.
När upplysningarna inte lönar sig, ska du sova.
Källa: Ursula K. LeGuin

Källa: Hagalunds Foto


GODNATT!

......... ja, jag säger att det är en ny arbetsvecka, även om jag är sjukskriven och inte ska gå till mitt ordinarie arbete. Jag behöver rutiner och arbetsvecka innebär rutiner för mig, då helgen inte är fullt så inrutad. Det är i mitt tänk som det är viktigt.
Låter det tråkigt? Det är det ibland, men inte alltid. Jag gillar det. Jag "flexar" ibland, men jag väljer att inte göra det alltför ofta, utan håller mig till planen efter bästa förmåga, just nu. Jag mår bäst av ordning och reda och jag nöjer mig med de små tingen.

Varför? Jo, jag har levt ett gränslöst liv under många år och konsekvenserna för mig blev allt för stora, så idag innehåller min agenda frukost, att träna varje vaken timme - knät (artros - ålderskrämpa, vilket jag har nämnt ett antal gånger i bloggen, men nämner det igen för er som tittar in för första gången), ett besök hos sjukgymnasten och en snabb visist hos mina arbetskamrater och så tillbringar jag ju gärna lite tid i det här rummet - gillar att vara här och skriva ner mina tankar. Idag är det de små tingen som gör mig gott i sinnet, t ex kaffet - känner doften från köket :).

Ha en fin dag! Jag är snart tillbaka!



Källa: Hagalunds Foto

Jag kan forma min egen framtid. Jag ska ta en dag, en erfarenhet i taget
och låta mig den visa vägen till nästa viktiga steg.

Källa: Var morgon ny

Uppfostrade som vi är i ett samhälle där ungdom och skönhet värderas högt,
dömer vi oss själva efter vårt prydnadsvärde.
Källa: Janet Harris
 

På marknaden förändras värdet på ett "prydnadsobjekt" ständigt och det går snabb - där handlar det om utbud och efterfrågan samt yttre skönhet. För att behålla mitt prydnadsvärde så får jag i dagens samhälle vara noga med att hålla ytan putsad och fri från damm. Att inte lyckas att putsa sin yta eller hålla den fri från damm, kan bli förödande.

Jag kan göra mitt bästa och inte se på dig som ett "prydnasobjekt", utan se på dig som en människa.
 

Min vänlighet mot andra som har gjort samma erfarenheter som jag,
ger mig en ny vackrare utstrålning.
Källa: Var morgon ny

Naturens ansikte
Källa: Hagalunds Foto


SOV GOTT!

Efter min "kryck-promenad" igår fick jag åter hopp om att det blir bra det här :), så nu släpper jag in både frisk luft och möjligheter genom fönstret.

Tittar ut genom sovrumsförnstret - har inte haft uppe persiennerna på flera dagar med tanke på att jag varit golvad av magsjukan, men nu är det på tiden att vädra ut eländet och låta ljuset komma in.

Mycket att stå i nu för tiden :) - tränar ju ett kort pass varje vaken timme - knäet ska ju ha sitt.  

"Solen skiner från en klarblå himmel", som det ofta sägs. Det känns skönt och ljuset ger verkligen hopp, är kanske inte så för alla - att se en ljusning, menar jag. För mig var det ingen självklarhet - att möta våren, att umgås med mina vänner, att tillåta mig själv att ingå i någon sorts gemenskap. Nej, först behövde jag ge mig själv förutsättningar, för att sedan få möjligheterna till hopp och ljus. För att ge mig själv förutsättningar, behövde jag ta eget ansvar och göra bra val. 

Jag tänker förstås på Whitney Houston. Så onödigt - det är så onödigt och ändå händer detta gång på gång. Det hände inte bara den kändis, som jag sörjer tillsammans med dig. Det händer dem jag är nära, dem jag tycker om, det händer mina vänner, det händer mina arbetskamrater och många fler och det var nära att det hände mig. Jag är så maktlösa inför drogen. Det hjälper inte att döma eller förfäras. Drogen är tyvärr inte allt för sällan, starkare än lusten att leva. Ett långsamt självmord.

Jag ska i detta inlägg inte ta upp diskussionen om drogernas vara eller inte vara, har helt enkelt inte lust just nu - de finns för att stanna, men jag är för den skull inte likgiltig i den frågan. Jag får säkert anledning att komma tillbaka till den debatten vid ett annat tillfälle.
 
Såg aldrig Whitney Houston live, men jag älskade att lyssna på hennes sång och se henne på bioduken. Jag tyckte hon sjöng gudomligt och var så vacker. När jag var yngre drömde jag om att vara som hon, jag tyckte hon hade allt - berömd, vacker, hade en ängels röst och pengar. Drömmar som jag tror många flickor och unga kvinnor har när de följer sina idoler. Så till det klassiska - det är det inom mig som är det viktiga, inte det yttre. Det har jag och säkert också du hört många gånger och ändå sjunker det liksom inte riktigt in och sitter där det ska. Är det inte märkligt att det ska vara så svårt att ta in.

Idag är jag tacksam för att jag är Anna Maria och att jag gjorde ett annat val än Whitney Houston. Ett val som betyder livet, med bra och dåliga dagar. Ett liv med grå vardag och fest. Ett liv med motgång och framgång. Ett liv med arbete och fritid. Ett liv som har alla de ingridienser, som ingår i vardagen. Idag är jag tacksam att inte behövt gå samma väg som min idol. Jag känner verkligen en stor sorg över att återigen läsa om hur drogen tar över, att drogen är starkare än livet. För som jag ser det, så är dogen allt för ofta viktigare än själva livet. Tack och lov väljer många livet framför drogen.

Ni, som väljer livet är idag mina idoler.
TACK!

Källa: Hagalunds Foto


Jag ska inte hålla tillbaka tårarna. Jag är förvissad om att de behövs.
De kanske behövs för någon annans skull, likaväl som för min egen.
Tårar helar. Sårade finns överallt.

Idag var det bra att vakna till en ny morgon. Jag gillar att få väva in en ny dag i min historia. Det händer inte så mycket i min vardag nu, eftersom jag är begränsad p g a mitt knä, men dagen fylls med bra saker ändå. Jag får helt enkelt acceptera och det är det som är grejen. Att jag är nöjd med det som är just nu. Låter säkert väldigt knepigt, men det är just det - det inte är. Det är nämligen precis som det ska.

Idag ska jag träna mitt knä varje vaken timme, enligt sjukgymnasten. Ta en promenad runt kvarteret - kan nog bli två :). Kan hända att den ena promenaden tar mig till mitt lilla barnbarn L. Kan tänkas att jag tittar på lite skidor (kul med Johan Olssons förstaplats igår).

Är det något jag saknar, så är det att gå till arbetet - nej, det är inte självömkan den här gången heller - jag saknar helt enkelt arbetet och det sociala. Jag är den sortens människa, såsom jag känner mig själv idag, som behöver rutiner, annars börjar jag jaga "puls" och det inte bra för mig.

Källa: Hagalunds Foto



Den sanning jag ska får höra idag ska vägleda mig på min färd.

Sitter och funderar lite på vad jag ska skriva om, men kommer inte på något speciellt som kommer över mig. Ibland blir det verkligen "tokmycket" som kommer på en gång och tankarna går fortare än fingrarna på tangentbordet, men ikväll är det mest stilla ro. 

Lyssnar på klassisk musik (blandat) just nu och det börjar bli sent. Det är verkligen rofyllt. Gör detta alldeles för sällan. Önskade mig en Iphone-docka i julklapp, för att koppla till mina högtalare. Min "söta" son köpte mig en sådan. Helt underbart att plocka fram musik från Spotify, som passar mig för stunden. Musiken varierar, då jag är näst intill allätare.

Det jag kan dela med mig av idag är att det har varit en riktigt fin dag idag också, för numer blir det ofta så, oavsett. (Inte magsjukedagar :). ) När jag sätter mig och reflektera över dagens händelser, har den oftast varit precis som den ska, varken mer eller mindre. Det är förunderligt hur det som ser ut som ett problem - löser sig. Det har hänt idag också.

Jag står inte längre och bara ser på och tro att det som jag tycker är ett problem - löser sig av sig självt. Nej, om jag tycker något är ett problem får jag göra något åt det, men det blir kanske inte det resultat jag önskar och det är ok.

Idag lyfte jag luren och var precis så ärlig som jag ska vara, men med respekt. Det blev riktigt bra.

Källa Hagalunds Foto

Många kommunicerar bara på ytan med varandra. Det vi säger hänger ofta inte ihop
med vad den andre har sagt, men ändå är vi inte medvetna om att vi inte kommunicerar.
Källa: Desy Safán-Gerard

Muffins och the. Funkar inte så bra med kaffe just nu. 

Gillar "Shout me out" - riktigt bra.

I mitt första inlägg skrev jag:

"Jag har aldrig bloggat förut - detta är alltså mitt första inlägg någonsin. I min värld hör/hörde bloggandet ungdomen  till och då jag representerar 50+ bestämde jag mig för att det inte är något för mig (har nämligen funderat på att blogga under ganska lång tid). Är väl inte värre än jag kan ändra mig, så nu är jag här.

Tror egentligen att det beror mest på min rädsla för att inte duga, att det jag skriver inte är bra nog eller är för utlämnande.  

"However" - jag har ändrat mig och kastar mig nu rakt ut i bloggvärlden och så var jag då igång."

---------------------------

Detta är bara någon vecka sedan och jag har uppenbarligen en hel del läsare där ute och jag gillar det :). Jag har inget särskilt mål och har egentligen ingen som helst aning om vad jag vill med bloggandet, mer än att "vädra" mina tankar. Om detta är rätta sättet för mig det återstår att se.

Jag var väldigt överens med mig själv om att det inte var viktigt med kommentarer, men jag får ändra mig på den punkten. Jag saknar någon typ av dialog. 

Ett inlägg om t ex Melodifestivalen (kanske skriver om det ikväll - jag är inte alltid i djupet och grottar) är förmodligen lättare att kommentera än det jag oftast skriver om - för mig skulle det var så - skriv gärna något -var som helst är bättre än inget. 

Jag kanske ångrar det jag ber om, men det är viktigt för mig att lyssna till andra mäniskors tankar och erfarenheter. Har du något på hjärtat - berätta. Tystnaden är för mig inget bra alternativ, men KOM IHÅG - jag tycker det är himla kul att du besöker min blogg, det är det viktigaste - inte att du kommenterar.

Tack till er som redan lämnat "avtryck"!

Källa: Hagalunds Foto


Allt vi behöver är vad andra kan ge oss!
Källa: okänd

Magsjukan är över!!!!!!!!

Så idag har jag och mina kryckor varit ute och gått en liten sväng. Med darrande ben och hög puls tog jag mig ut på en liten promenad till affären. 
Gav mig f-n på att hitta ett bra sätt att klara mig själv så långt det nu bara går. Nej, det är inte för att vara duktig, utan för att jag själv tycker att det är skönt att inte vara allt för beroende av andra. Jag övar förvisso på att be om hjälp, men jag tycker också att det är viktigt att vara oberoende - på ett sätt som är rätt för mig.

Vad är då rätt för mig? Jag har svårt att känna vad gränserna går för mig, men jag försöker känna in vad som är rätt för mig. I det här fallet var det ett alldeles ypperligt tillfälle att ta en kort promenad till affären - ryggsäcken på - två fria händer med ett stadigt tag i kryckorna, som är försedda med bråddar förstås. Handlade lite för mycket, för att det skulle få plats i ryggsäcken, så det blev en extra påse att hänga på ena kryckan, men det var ok. 

Väl hemkommen smakade kaffet och en nyinköpt muffins helt underbart. Kände mig mycket nöjd, så den här gången var det ett bra beslut att klara mig själv och inte be om hjälp. Nästa gång kanske beslutet blir ett annat.

Jag har möjlighet att välja i vilka avseenden och i hur hög grad jag vill vara beroende.
Ett sunt beroende är ett komplement till ett sunt oberoende.

På återseende!

Jag har tittat på QX-galan ikväll - gillar den. Glamouren och underhållningen är häftig, men häftigast är budskapet, att vara modig och stå för vem du är. Jag lär av andra, om jag är tolerant nog att lyssna. Det handlar inte bara om att vara gay. Jag känner mig ibland - inte alltid - som en rutig kanin bland de randiga.  Ett utanförskap kan jag lätt placera mig i, bara jag hittar en anledning. Jag har haft min anledning, men just nu är jag så uppriktig som jag kan - alltid en början.

Du som reser dig upp och berättar vem du är/vad du står för och delar med dig av dina erfarenheter, av rätt anledning, visar många vägen till gemenskap, istället för ett liv i fortsatt utanförskap och jag lär gärna av dig.

Det är vad jag kallar för MOD!

Källa: Hagalunds Foto

Mod är det pris livet kräver för att jag ska få frid.
Källa: Amelia Earhart

Orden måste och aldrig är två ord som jag försöker använda så lite som möjligt.

Jag måste ingenting! Får förmodligen konsekvenser, som inte är så bra om jag inte gör det jag måste.
Jag använder hellre ordet viktigt - vad är viktigt för mig just nu, och jag måste ingenting. 

Jag ska aldrig - ett löfte jag har svårt att ge. Hur många gånger har inte jag sagt, framför allt till mig själv, att jag ska aldrig mer......... Den jag har gjort mest besviken är, som jag ser det är framför allt mig själv.
För mig är det bättre att säga "jag ska göra mitt bästa".

Tänk att slippa alla måsten, ändå göra det jag ska och orka ta mitt ansvar.
Tänk att inte behöva använda aldrig - så gott att få vara människa.

Källa: Hagalunds Foto

GODNATT!

Igår och inatt besökte jag h-vetet, jag lovar! Jag tror att det är så, att om det finns en ond makt, då är magsjukan dennes påfund. Det behöver jag inga ytterligare bevis för. Det räcker gott och väl att jag testat på magsjukan för att vara övertygad om att så är fallet.

Trodde igår vid lunch att jag passerat det värsta, men neeeeejjjjjj! Under eftermiddagen gick jag in i en hjälplös hopplöshet, där jag inte med några som helst medel kunde "peppa" mig till att tro att jag hade ett liv efter detta. Innerst inne visste jag ju att det inte var så, men inte ens det hjälpte.

Januari/Februari har bjudit på tandvärk med en saftig räkning på 7 000 SEK, operation av knäet, med lång sjukskrivning och som grädde på moset - magsjuka.

Låter det som jag gnäller - tycker-synd-om-mig-själv? Ja, då hör du alldeles rätt - för det är just det jag gör. Jag är riktigt trött på starten av år 2012, men eftersom jag i mitt nya liv har lärt mig att se möjligheter - har jag nu fredag lunch mobiliserat krafter till att se "att det kan bara bli bättre".

Alltså, det kan bara bli bättre - jag kör på det!

Källa: Hagalunds Foto


Idag ska jag ge mig tid att lukta på blommorna!
Källa: Var morgon ny

Vaknade mycket tidigt i morse med en känsla av obehag - odefinierbar känsla av stonk, stön, suck och pust! samt lite lätt illamående. F-n också - magsjuka. Inte den traditionella vinterkräksjukan, tack och lov - för det är för mig en nära-döden-upplevelse, utan känslan var mer att jag inte orkar något och jag kände mig också orolig i magen. Jag försöker vara öppen i mitt skrivande, men det finns gränser och jag ska bespara er deltaljerna från morgonen.

Så här ligger jag nu och tar en liten stund i taget. Det har ju gått ett par timmar nu, så jag hoppas det är över snart. Magsjuka är verkligen kass!

Min dotter och mitt lilla barnbarn har ju haft magsjuka och jag har ju träffat dem en hel del de senaste veckan, men det var en medveten risk jag tog. Lilla godingen fyllde ju 1 år i måndags och inte ens "Sju vilda hästar" kunde fått mig att hålla mig ifrån henne :).

Källa: Hagalunds Foto


Det är som det är idag och jag ska göra mitt bästa av dagen.
Om det känns motigt ska jag ändå försöka göra "som om......." - det räcker långt. 

 
Kram och på återseende!

Jag har just nu all tid i världen (eftersom jag är sjukskriven) att låta mina tankar komma och gå och det är bra, för då kan jag ägna mycket tid åt skrivandet. Vore ju trist om det vore helt tomt innanför skallbenet, då hade jag ju inget att skriva om. Ja, då har jag konstaterat det!

Jag märker också att det går lättare att hantera sådant som jag känner obehag inför eller inte har lust med sedan jag började att sätta tankarna i skrift. Jag reagerar t ex mindre på andras dåliga mående. Klart att jag registerar om de jag har runt mig lever rövare på ett eller annat sätt, men jag har numer lättare att inte gå in i andras dåliga mående.

Tidigare var jag väldigt mån om att alla skulle må bra, skratta och vara glada, så att jag slapp känna av något jag kunde tolka som dålig stämning. Nu har jag lagt ner det, det jobbet sa jag upp för ett bra tag sedan, men jag får påminna mig om att inte söka mig dit igen - har hört att det finns många lediga jobb i den branchen. Nej, nu vet jag bättre och var och en får ta sitt ansvar för sitt eget mående och sätt att vara.

Även om jag inte reagerar längre, så är det ju inget som säger att jag inte agerar, men det händer lika ofta att jag släpper det helt och hållet, jag kan faktiskt påverka detta - jag styr ju över mina känslor och handlingar. 

Källa: Hagalunds Foto

 
Om jag kan hejda mig och bestämma mig för hur jag ska agera för att det ska kännas bäst,
ska jag göra det. För varje gång jag tar ett ansvarsfullt beslut mår jag bättre.

Källa: Var morgon ny


GODNATT!

Hemma från sjukgymnastiken!

Åkte buss in till stan och sjukgymnastiken idag. Fick många bra övningar till träning av knät. Så nu är det bara att sätta igång. Träning kräver heltid, så var det med det.

Det har under veckan som gått inte känts bra i mitt knä och jag har känt mig mycket osäker på om jag ska kunna arbeta nästa vecka, men jag hade nog tänkte mig vara öppen för att prova, vilket förmodligen var dömt från start.  Arbete blir det inte, då jag ska ägna min tid för korta men högfrekventa träningspass, vilket innebär några övningarna 1 gång i timmen och ytterligare några övningar upp till 5 gånger per dag. Det köper jag rakt av, så nu när jag vet vad jag ska göra är det bara att spotta i nävarna och sätta igång.

Inga genvägar eller snabba lösningar den här gången - det har jag testat förut och det har aldrig varit bra för mig, oavsett vad det gällt. Nu ska jag göra det jag ska och i det ingår att träna mitt knä, som jag har blivit tillsagd att göra. Förhoppningsvis har jag lärt mig något av mina tidigare misstag och för en gång skull kanske jag kan göra rätt. Inga undanflykter, inga "jag ska bara.....". Jag ska "bara" prioritera träningen i några veckor och mitt ansvar är att göra mitt bästa. Jag behöver inte ta ansvar för resultatet, utan bara ansvara för det jag ska göra, men hoppas naturligtvis att resultatet blir det bästa. 

Det är så himla skönt att ha kommit fram till att har jag kunskap om hur jag ska göra, så ska jag använda den och då blir resultatet så bra det kan bli. Sammanfaller resultatet med mina förhoppningar så är det ju hur bra som helst, men det återstår att se. Hur svårt kan det bli? :)

Längtar efter att cykla igen - jag ska göra mitt bästa för att kunna göra det snart!

Källa Hagalunds Foto



Jag ska ta ansvar för mina handlingar, men inte för hur situationen avlöper.
Det är allt som krävs av mig. Det är en av mina uppgifter i livet och det kommer fler.

Källa: Var morgon ny

- för att du kommer och hälsar på mig.

Resan är lång och rätt så omständlig, kan jag nog tycka, men jag är tacksam så länge du orkar resa till mig. Samtalen har under några dagar varit många och intensiva - en liten tår har vi också fält tillsammans, mest av tacksamhet, men också av sorg. Att bli berörd är ok. För mig är det ju inte så länge sedan jag varken kunde eller ville beröras och att stilla känna in det som varit och är tillsammans med dig mor, är till stor hjälp för mig.

Tack!

Källa: Hagalunds Foto


Jag önskar vara villig att anförtro mina innersta tankar åt mina medmänniskor.
Jag får större motståndskraft ju starkare vänskapsband jag kan knyta.

Källa: Var morgon ny

Kl är 06:15 och mor ska till bussen och jag ska till sjukgymnasten, men först blir det morgonkaffe och lite tilltugg.

Även om jag inte hoppar högt när jag stiger upp tidigt på morgonen, så tycker jag ändå om morgonen - att komma upp i vettig tid och börja morgonen i lugn och ro - inte alltid, men nästan känns riktigt bra. Som sagt är seg på morgonen, men livet har vänt för mig och morgonen är den tid på dygnet, då jag känner mest tacksamhet. Så var det inte för några år sedan.

Det är så fantastiskt att vakna och må bra. Visst, jag har masat mig upp, men med smink och ett glatt leende har jag lurat både mig själv och andra. Ibland tillåter jag mig fortfarande att luras lite, för jag svingar inte benen över sängkanten med lätthet varje dag och framför allt inte vintertid, men nästan. Om jag behöver lura mig någon morgon, så går "lureriet" snabbt över under dagen. Jag är ju faktiskt inte mer än människa.

Idag är en sådan dag - med lätthet, menar jag :) och trots knät. Det känns som det kommer att bli en fin dag idag och jag återkommer säkert med inlägg under dagen. Det viktigaste först och just nu är det frukosten, vinka av mor, ett kort inlägg och därefter sjukgymnasten .

Källa: Hagalunds Foto

Om jag fylld av livsglädje hälsar den nya dagen, kommer alla de
upplevelser som väntar mig, att bereda mig glädje.
Var och en av dem utgör ett nödvändigt inslag i min levnadsväv.

TACKSAMHET!

- för denna gång. Nu har jag och "de mina" firat födelsedagar i flera dagar - kan väl knappast undgått någon. Trevligt med firande, för då får jag en anledning att frossa i tårta - gillar det. Även lilla L (mitt barnbarn) älskar tårta och näst intill allt hon tillåts att äta, som jag ser det. Härligt - hon och jag kommer att få många fina fikastunder.

Imorgon är det dags för min mor att åka hem till sitt. Som jag skrev i ett tidigare inlägg, så bor vi en bit ifrån varandra, så när vi ses blir det några intensiva dagar. Då pratas det och fikas det - vi behöver egentligen inga födelsedagar för att hitta anledningar att äta gott när hon är här eller jag hos henne:).

Ett litet hjärta vill jag ge till Er som tar Er tid att titta in till mig!

Källa: Hagalunds Foto


Ibland färdas vi samma väg i våra hjärtan.
Vi kan hjälpa varandra eller stjälpa varandra.

GODNATT!

Hemkommen från hälsokontrollen på förmiddagen. Phu! Jag är inget bra på att dra runt mig själv på kryckor, men hur som helst gick det bra ändå. En väninna var snäll och hämtade mig med bil idag på morgonen, så buss blev det bara åt ett håll. Tack min vän!

Var också förbi jobbet en sväng - vill inte vara sjukskriven. Jag tycker om gemenskapen på jobbet, mer än någonsin.

Vanligtvis slänger jag mig på cykeln och trampar iväg. Visst förstår jag att armar och ben är viktiga, men det "är liksom så självklart" att de ska funka och nu när jag inte kan använda det ena benet, så inser jag att det "är liksom inte så självklart". Jag springer ju faktiskt inte omkring förnöjsamt och utropar "Vad glad jag är att jag har mina armar och ben!" (Kanske borde göra det.) De hänger ju bara med på resten av min kropp, som en självklarhet.

För mig handlar det just nu inte om "tycka-synd-om-mig-själv-syndromet", utan snarare om ett uppvaknade att hantera sådant som kommer i vägen för det "jag vill göra" och det "jag vill ha". För när "jag vill", då är min plan klar och när livet kommer emellan och min plan inte håller, blir jag väldigt frustrerad och då blir det besvärligt. 
Jag tror så här:  lösningen finns - för det löser sig alltid, det har det gjort hittills. Inte alltid som jag vill, men det löser sig i alla fall. Eftersom jag med en dåres envishet och dumhet "vill och kan" själv, ser jag inte lösningen förrän det redan är löst. Hängde du med :)? Gör det knappast själv! Jag lässte det några gånger, sedan fattade jag vad jag menade :).

Detta har varit ett genomgående drag hos mig, så länge jag minns. Jag har lagt så mycket energi på att envist hålla mig till min plan, att göra det jag vill och ta mig det jag vill ha, så undra på att jag ibland är helt slut med tanke på allt energiläckage.

Istället för att använda energin till att vara lite följsam, som en vän sa "Mia, följ bara med och låt vara". Jag förstod absolut ingenting - "bara följa med", för mig var det ungefär samma sak som "jag skiter i allt". Jag tycker fortfarande det är svårt att hantera "följ bara med och låt vara", så att det inte blir "jag skiter i allt", men det oroar mig inte som förr.

För mig har det varit och är så, att med en ökad medvetenhet och insikt, mognar jag och jag kommer tydligare att se skillnaden mellan "följ bara med - låt vara" och "jag skiter i allt" och någon väl beprövad metod eller genväg, för att snabbt nå lösningen till detta har jag inte. Idag väljer jag tillit till att lösningar finns och att jag ser dem när tid är - det gör det så mycket enklare.
 

Källa: Hagalunds Foto

Att leva är mycket mer än att bara vara vid liv.
Det står mig fritt att våga ta språnget - mot den hägrande visdomen.

Tidig morgon, och det är dags för hälsokontroll - närmare bestämt mammografi. Glömmer alltför ofta bort hur fantastiskt det är att bo i Sverige med möjligheten till bl a förebyggande sjukvård. Kostnad endast 150:-.

Jag glömmer att det faktiskt inte är en självklarhet och det skadar inte att jag ibland påminner mig om de förmåner jag faktiskt får ta del av.

Sedan bjuder dagen på enkel samvaro med min dotter och lilla L samt min mor, då hon fyller 75 år idag. Vi firade henne visserligen i lördags, men det hindrar ju inte att vi tar en fika idag också. Det har verkligen varit firande i flera dagar.

Knät känns faktiskt bättre idag och jag hoppas att det fortsätter så - blir lite tjatigt att sega mig fram. Allt tar ju sådan tid, men det blir bra för "Tålamod" är min nya hyresgäst.

Källa: Hagalunds Foto


Den här dagen ligger framför mig och jag vet inte vad den för med sig,
men vägledning hur jag bäst bör ta itu med dagen står mig alltid till buds.

- väcktes jag på morgonen vid 9-tiden av att telefonen ringde. Äntligen ringde J (svärsonen) och talade om att jag blivit mormor till en liten tjej. Himmel och hav, vilken lycka. Ofattbart!

Idag har jag fått vara med och fira hennes 1-årsdag, vilken lycka igen. Förutom att få njuta av denna härliga lilla tjej, fick jag smaka på gott fika också.

Tack för att jag får vara tillsammans med underbara er.

GRATTIS min lilla ängel!


Varje dag är en högtid, som firas med gåvor, om jag så vill.

Kan inte hålla mig längre - debatt är bra, tycker jag. 

Hade nog tänkt mig att skriva om mig, mig och åter mig i detta forum, men det blir bara för mycket. T o m jag med mitt stora ego har redan efter ett par dagar i bloggen tröttnat på mig. Jag kommer absolut inte överge "Anna Marias Verklighet", men detta inlägg blir mer "Som jag ser det!".

Nog om det!

Är ju sjukskriven jag har mycket tid att skriva och följa debatten i TV och media. Så jag passar på att tycka här och nu.

Debatten om bröstinplantat får mig att tänka på vad jag som kvinna utsätter mig för - av egen fri vilja - antar att det är för att känna mig nöjda med mitt yttre. Ibland är rekonstruktioner, som jag har uppfattat det, nödvändigt av medicinska skäl, helt ok.  Att börja rota i något som är friskt, är enligt mitt tycke inte ok. Det är för mig illa nog när jag ska underkasta mig kniven, då något är sjukt i min kropp.  

Vill tillägga att jag försöker behandla ämnet med respekt, då kanske du och jag ser helt olika på vad som är viktigt och i en sådan här fråga finns det antagligen inte några rätt eller fel och i din värld är ju det rätt som du har valt, åtminstone till den dagen, då det blev fel, som t ex när inplantatet läcker.
I min värld är det så, att om jag inte måste genomgå ett ingrepp, som dessutom inte är helt klart att det är ofarligt, så är valet inte svårt. Jag säger nej. Det har inte alltid varit så, men idag när jag tycker om mig själv som jag är, kan jag inte tänka mig att utsätta mig för fara, enbart för att behaga (känner att jag slängde in ett vedträd till i brasan nu när jag använder ordet "behaga"). Min uppfattning är att vi kvinnor ofta gör allt för mycket för att behaga och för att få den bekräftelse vi så ofta söker - ja, jag talar av egen erfarenhet. Jag kan inte vara den enda på jorden som vågar vara ärlig och skriver under på detta.

Jag blir väldigt upprörd när de som utför dessa ingrepp påstår att det är helt ok, när de inte är helt på det klara med att inplantaten är ofarliga. Mig veterligen har det inte pågått några heta debatter om att t ex höftledsinplantat skulle vara farliga. Nej, när det gäller de rent medicinska ingreppen tror jag att man är mycket noga med vad man opererar in i folk.

Jag går inte ens in på det nu, då detta inlägg skulle bli alltför långt. Det finns säkert anledning att återkomma till det senare.

Är det så att större bröst får mig att må bättre - bli lyckligare? Det borde ju rimligtvis vara så att jag får ett så mycket bättre mående och blir så mycket lyckligare, då jag väljer att ta sådana risker som en bröstinplantation ändå medför. Debatten har ju ändå under lång tid, handlat om hur farligt det är och ändå är jag beredd att ta risken. Eller har jag missförstått hela grejen med större bröst?

Källa: Hagalunds Foto

I en kultur där beröm och kritik har blivit den viktigaste måttstocken på framgång, och ofta en ersättning för kärlek där har den personliga friheten gått förlorad.
Källa: Viola Spolin


Kram och på återseende

Vaknade nu på morgonen och var så sugen på kaffe - det är en speciell känsla att gå ut i köket (just nu haltar jag ut i köket med hjälp av en krycka), men det är ändå en härlig känsla att gå ut i köket och sätta på kaffet. För några år sedan drack jag inte kaffe - fattar inte hur jag klarade mig utan. Tycker verkligen det är såååå gott och så ger det mig hög mysfaktor. Vill helst ha lite sötningsmedel i kaffet eller förresten mycket sötningsmedel i kaffet :). Nu blev det väldigt mycket kaffe i texten, men så får det bli. Hursomhelst så blev det en liten smörgås också.

Känns riktigt gott att vakna till en ny vinterdag, även om jag inte är den som tycker om att titta ut genom fönstret och påminnas om att det är vinter och nu blir det så påtagligt, då det snöat från och till under helgen. Det hjälper ju faktiskt inte vad jag tycker, så idag tror jag att jag väljer att tycka att det är ok. Tankens makt är ju stark sägs det och därför väljer jag att tycka om vintern idag. Har just nu inte lust att slösa tid på det jag inte kan påverka.

Så får det bli! 

Ett besök hos lilla barnbarnet får det också bli efter lunch. HON FYLLER 1 ÅR idag - pussgurkan.
ETT STORT GRATTIS önskar jag dig min älskade lilla goding. 

En promenad några kvarter till lilla L blir bra, så jag får igång mitt knä. Jag börjar bli riktigt haj på kryckorna och de värsta blåsorna på händerna från inträningsfasen har börjat lägga sig :). Tro inte allt jag skriver, men jag är ju så allvarlig i mycket jag skriver, så det får blir lite trams också.

Källa: Hagalunds Foto


Kärleksbetygelser stämmer oss mildare, likksom dem vi håller av. Det binder oss samman.
Det inbjuder till ett ömsint gensvar som minskar avstånden.
Källa: okänd

När något hände mig, som gjorde så ont att jag trodde att jag inte kunde hantera det, då gömde jag det - jag har övat på att gömma det som gör ont mer eller mindre i nästan hela mitt liv. Så snart jag hade förmågan att utveckla denna egenskap, började jag öva mig och jag har utvecklat en alldeles fenomenal färdighet i denna konst. För om jag vägrade att se och prata om det, så kunde jag ju glömma det. Idag vet jag bättre! För mig funkar inte det! Det som gjorde ont hängde sig envist kvar, irriterande envist.

Idag känner jag - idag tycker jag - idag lägger jag mig i hängmattan (kallar det så när jag funderar en stund innan jag bestämmer mig för hur jag ska förhålla mig) - idag får det göra ont - idag accepterar jag inte, men jag hoppas jag respekterar.

För mig gick det inte att gömma det svåra, jag kunde lära mig att leva med det en stund, men plötsligt blev det för mycket och det kunde ta sig uttryck varhelst och närhelst.
Jag har lagt locket på hur många gånger som helst och till slut limmade jag fast locket - jag tror det var med kontaktlim, men likf-bannat mjuknade limmet och locket flög av den kokande grytan, som kokade över och det gick inte att hejda. När jag försökte slänga på locket brände jag mig, så svårt att jag knappast gick att rädda. Förödelsen jag lämnade runt mig var inte vacker. 

Sanneringen började och jag valde att städa upp tillsammans med ett fantastiskt städlag :). Ja, jag är så tacksam för all hjälp jag har fått och den hjälp jag får, men det handlar också om min villighet. Jag lär och har lärt mig så fantastiskt mycket av dem som hjälper, så varför inte fortsätta vara villig. Då kanske det räcker med en liten lätt städning då och då - det är ju tusan så mycket trevligare.

Källa: Hagalunds Foto

Vi brukar sätta förnuftet högst. Men det är känslorna som formar vårt liv.
Man lär sig ofta mer av tio dagars lidande än av 10 år av tillfredsställelse.


Kram och på återseende

Jag förstår att jag inte kan förvänta mig några läsare, men jag ser att ni är fler än förväntat, som faktiskt tar er en titt in till mig. Tycker det är helt fantastiskt och hoppas naturligtvis att ni finner det intressant och tittar in igen.

I första hand använder jag detta rum för att skriva ner mina tankar för min egen skull - för de är många :). Men visst är det kul att få dela dem med någon och jag hoppas också att det jag skriver skapar debatt. Ska kanske passa mig för vad jag ber om :).

Tusen tack till er som lämnat kommentarer. Jag är så tacksam för att några av er tagit er tid "att lämna ett avtryck", som någon skrev i min dotters blogg. Ett fint uttryck, tycker jag. "Att lämna ett avtryck" ger mig en känsla av att du bryr digo ch det är något min blogg handlar mycket om. Att bry mig om mig själv och andra.

Källa: Hagalunds Foto


Riskera inte Dig själv - Du är det viktigaste Du har!
Källa: Janis Joplin

Kram och på återseende

Klockan är 09:30 och mor och jag har precis avslutat en god frukost. Mor bor hos mig i några dagar, då hon har långt att resa. Vi bor allt för långt ifrån varandra, så när vi ses, umgås vi intensivt och sedan kan det gå lång tid tills nästa gång. För mig skulle det vara gott om vi bodde närmre varandra, då vi skulle kunna hjälpa varandra i vardagen, men nu är det som det är och vi gör det bästa av det.

Några dagars sjukskrivning p g a av ett trasigt knä har räckt för mig att inse hur fruktansvärt sårbar jag är. Mina tankar går till alla er som är sjuka på ett eller annat sätt, kort- eller långtidssjukskrivna med förändrad livssituation med allt vad det innebär, t ex ansträngd ekonomi. Jag har under lång tid följt debatten i både TV och övrig media om hur människor blir utförsäkrade från försäkringskassan och det gör mig ledsen att se hur systemet (gäller inte bara försäkringskassan) idag behandlar dem som inte kan prestera p g a "what so ever".

Toleransnivån för hur jag ska vara för att "passa in" är f n mycket låg - det är j-ligt kallt där ute och det är många som fryser ihjäl i vårt kalla samhälle - det är min uppfattning. Människan som inte kan eller vill prestera, platsar helt enkelt inte. "Ta dig i kragen", men jag stod där en dag och hade ingen "Krage att ta i" - så jag vågar påstå att jag vet, det var en ny och nyttig erfarenhet. Jag har alltid varit högpresterande, enligt mina mått att mäta. Så en dag varken kunde eller ville gå vidare, jag la mig på backen och tänkte helt enkel "Jag skiter i allt", men något hände och så småningom hade jag en "krage att ta i". Detta kommer säkert att få anledning att skriva mer om.

Har då den eller de människor som inte kan eller vill prestera inget berättigande? Ska jag tänka bort dem ur samhället? Ska jag titta på dem som 2:a klassens medborgare. Det jag skriver nu är förmodligen mycket provocerande, det var det för mig innan jag tillhörde dem, som varken kunde eller ville.

Ansvar och göra rätt för mig är viktigt, men det kommer alltid att finnas människor som i olika faser i livet inte har någon "krage att ta i" och varken kan, vill eller har förmågan att ta det ansvar samhället kräver.

Jag har ingen lösning på hur samhället ska tillgodose våra olika önskningar och behov för ett gott liv, men jag har börjat öva mig på att tycka om dem jag möter oavsett och dem jag har lite svårare att tycka om ska jag åtminstone lära mig att respektera.

Så jag börjar hos mig själv och frågar mig "Hur jag är mot Dig, då vi möts? Det kanske räcka med att jag ger Dig en vänlig blick och ger Du mig en vänlig blick tillbaka, så är det allt jag önskar just nu - jag tror faktiskt att det kan vara så enkelt för att stänga ute kylan ett tag.

Källa: Hagalunds Foto


Jag kan ge uttryck åt min kärlek idag och försäkra Dig att jag behöver Dig.
Då kommer både Du och jag att fyllas av nytt liv.


Kramar och på återseende

- blir det kalas i Råtorp. Mor fyller 75 år på tisdag och lilla dotterdottern fyller 1 år på måndag och just därför samlas vi för att vara tillsammans en stund. Mor står just nu i köket och förbereder maten. Jag har svårt att hjälpa till - mitt knä, som jag skrivit om tidigare.

Att be om hjälp är inte min starka sida, men nu är det så i alla fall att jag, med tanke på mitt knä, faktiskt får be om hjälp och idag handlar det bl a om hjälp med att laga maten vi ska äta i eftermiddag. Suck! att stå vid sidan om och släppa taget är inte lätt. Jag är ju van vid att styra och ställa själv och att jag just nu inte kan styra och ställa i mitt eget kök kostar på. Nyttigt :)!

Jag är i alla fall mycket tacksam att ha mina nära omkring mig i eftermiddag, äta lite gott och vara tillsammans. För mig har det under många år inte varit en självklarhet. Varför? Det kanske jag utvecklar i min blogg längre fram. Nu ska jag gå ut till mor och se om jag ändå kanske inte kan hjälpa till lite grand - kanske jag lyckas ta tillbaka kontrollen i köket :). Nej, det var ju det jag inte skulle göra, men kanske ändå :)..................

En liten smakbit!

Kram och på återseende!

Det har varit en fin dag idag. Ser ut att ha varit en riktig vinterdag. Jag har inte varit ute, då jag i måndags opererade mitt knä och för närvarande är justerad. Jag går kortare promenader till köket och toaletten - ganska frustrerande om jag ska vara ärlig och det ska jag ju.
 
Dagen har trots frustration - ändå varit fin och jag är så tacksam för de vänner, nära och kära som hör av sig med omtanke. Har samtalat med några av er och jag är verkligen lyckligt lottad med vänner, som delar med sig av sin vishet. Nej, jag håller inte på att dö, men "Självömkan" har flyttat in hos mig - verkar inte som"Tålamod" vill flytta in.

Under perioder finns ordet tålamod inte på min agenda överhuvudtaget. Tålamod är kanske något jag borde ha lärt mig något om under mina 56 år, men nej och så fort jag inte kan göra det jag vill eller det jag tror förväntas av mig, så flyttar "Självömkan" in hos mig - men idag nobbade jag. Nog för att jag gärna skulle vilja ha någon att dela hyran med, men den hyrsegästen godkände jag inte - inte idag i alla fall. Jag är tacksam varje gång jag stoppar den i dörrhålet. "Självömkan" är för mig inte någon bra hyresgäst. Nej, jag får hitta någon annan att dela hyran med. Så jag har, idag vid flera tillfällen sagt nej till denna oönskade hyresgäst. Kan tilläggas att det är en envis j-vel och just nu har den lämnat mig ifred.

Mina vänner pratar mycket gott om "Tålamod". Tack! Så jag bjöd upp "Tålamod" till dans ikväll och vem vet "Tålamod" kanske flyttar in och blir min nya hyresgäst och "Tålamod" delar jag gärna hyran med.

Källa: Hagalunds Foto


Det jag vill ha det vill jag ha genast. Lyckligtvis får jag inte det förrän tiden är mogen. Jag måste lära mig att inse att svaret kommer på tid och plats som jag inte råder över.
Källa: okänd

Jag tror att jag med åren har lärt mig att se klarare på saker och ting, att känna mig trygg i vad jag har framför mig och orka härbärgera ovissheten. Jag är långt ifrån bra på det och det kräver att jag övar mig - varje stund. Jag är mästare på att förvränga det som ligger framför mig och det är därför viktigt att ständigt vara medveten om att inte låta den negativa tankens kraft ta över.
Svaret på hur jag bäst gör, söker jag oftast hos andra, framför allt genom att lyssna. Det finns en oändlig källa av erfarenheter att hämta hos andra människor. En gåva, som jag får ta del av om jag har villigheten!

Stressad, jagad, egotrippad and so on, förvrängde jag ofta det jag hade framför mig och så gjorde jag min s k ego-planering. Det blev nästan aldrig som jag hade tänkt mig. Det gav mig bara skoskav (jag kallar det för skoskav när något irriterar), då det inte stämde överens med känslan inombords. Det är en sak vad jag vill och en helt annan vad som är bra för mig.

Att ta mig an framtiden gör jag bäst genom att se framåt med själens ögon och det är så sant, men det är ingen självklarhet att jag kan leva i det, därför fortsätter jag att öva mig och det blir bara bättre.

Källa: Hagalunds Foto


Begåvning är förmågan att se rakt på saker och ting. Det är förmågan att se saker och ting utan några synfel, se dem precis sådanan som de är, utan att på något vis förvränga dem.
Källa: Maud Adams

Det är verkligen en märklig känsla att skrivandet och kontakten med yttervärlden (även om det inte är en enda som läser det jag skriver) ger en sådan tillfredsställelse. Mysko känsla!

Jag är ganska övertygande om att jag kommer att sova riktigt bra på den känslan.

Jag får återigen kapitulera inför något jag förnekat länge.
Jag är ju bara människa.

Kram

Vilka hemligheter bär vi människor på - för det tror jag alla gör. Inget jag söker svar på, men hos mig själv har jag märkt att ju mer jag vågar vara mig själv och sätta gränser för sådant jag inte tycker är ok, desto bättre mår jag. Helt enkelt av den anledningen att jag är ärlig mot framför allt mig själv, men även mot andra. 

Tidigare var jag väldigt duktig på att göra det som jag trodde andra ville att jag skulle göra, vilket har resulterade i framför allt, att jag inte gjorde det som var rätt för mig. Om jag idag blir tillfrågad eller inblandad i något och ska göra ett val, lägger jag mig i hängmattan och funderar en liten stund - jag kallar det så. Jag har ingen hängmatta, men med detta menar jag att jag stannar upp en stund innan jag svarar. Jag tänker efter om det är ok för mig. Det kan gälla vad som helst, t o m sådant som jag älskar att göra - jag ställer ändå frågan till mig själv om det är ok just då.

Jag är naturligtvis inte helt ärlig i varje stund, det tror jag inte är möjligt, men jag säger heller inte att det är toppen om jag bara tycker det är ok. Ibland bör jag ju göra sådant som inte faller mig i smaken, sådant är ju livet.

Nyckeln för mig är ändå att inte vara rädd för vad andra ska tycka om mig, utifrån vilka val jag gör. Det viktigaste är vem jag är eller vad jag står för.
En av rädslorna med att blogga är väl just att avslöja mig själv och när jag hade legat tillräckligt länge i hängmattan blev beslutet så småningom "Nu kör jag!" bl a för att öva på att våga skriva om det som är jag, öva på att våga vara ärlig och på så sätt inte lägga mig till med nya masker, för de har varit många. 

Jag har verkligen slitit livet ur mig att vara perfekt och mina hemligheter blev allt tyngre att bära och de var orsaken till ett allt sämre mående.

Jag kommer att få många tillfällen att avslöja mina hemligheter för andra.
Jag ska våga göra det och med det visa vem jag är.

För en tid sedan träffade jag vid några tillfällen en grupp kvinnor, som hade samma önskan som jag - att lära av varandra. Vi gav varandra feedback efter varje berättelse/bekännelse.  I feedbacken ingick det att säga vilket eller vilka hinder som fanns hos var och en - något som hindrade oss att växa. Jag fick ständigt höra "Mia - ditt största hinder är att du inte lyssnar!" Jag blev såååååå förolämpad (det blir jag ofta) - jag som var en sådan fantastisk lyssnare (nu är jag ironisk). Så var det naturligtvis inte, eftersom så många i gruppen tyckte att det verkligen var ett hinder och stoppade min utveckling.
Jag begrundade detta länge och frågade mig själv många gånger om det verkligen var så att jag inte LYSSNADE. Så kom det så småningom till mig "Nu är det dags att LYSSNA! - jag funderade och pratade med andra över hur jag bäst kunde göra mig av med min självcentrering och börja LYSSNA! på vad andra berättade.
Det kom inte till mig över en dag, tålamod var det någon som sa. Suck!

Jag gjorde så gott jag kunde och efter ett tag började jag förstå att LYSSNA inte innebar att jag måste sitta inne med en lösningen till den som berättade. Det jag försöker att gör nu är att LYSSNA - inte kommentera, inte komma med några smarta lösningar och inte några tjusiga inlägg. Jag försöker att bara LYSSNA, utan att avbryta. Naturligtvis kan väl en kommentar vara på sin plats ibland.

Detta var en helt ny erfarenhet, då jag tidigare, i samma stund någon öppnade mun, gått igång i hjärnan för att finna lösningar och låta klok. Det blev en missriktad hjälpsamhet. Jag hade svaret klart inom några sekunder och tuggade snabbt sönder berättarens historia. Jag förstod inte att den jag lyssnade på oftast satt inne med svaret själv, bara han/hon fick prata till punk.

Även jag har fått och får fortfarande många svar på mina frågor, bara genom att LYSSNA på andra.

Förstås, tycker jag ibland om att ha en snabb dialog, men var sak har sin tid och att LYSSNA har sin.

Idag övar jag mig på att LYSSNA uppmärksamt, för en liten stund på någon som står mig nära. Övning ger färdighet och jag lär mig hela tiden.

Jag ska lyssna uppmärksamt på dem som är nära mig idag, det är vad jag behöver just nu. Jag ska vara mottaglig, hoppas på lösningar och glädjas åt det.

Skriva, det lärde jag mig i skolan, även om jag har mycket svårt med stavning. Om jag kan uttrycka mig här, beskriva det jag känner och om möjligt förmedla något av mina upplevelser och erfarenheter under mina 56 år, det återstår att se. 

I första hand skriver jag för min egen skull, men visst känns det bra om någon tycker det just jag skriver kan var till hjälp inför ett val eller beslut. 

Jag tycker om att vara med och göra skillnad, att så ett frö om än litet. Det bekräftar att jag själv är på rätt väg.

Jag tror också att samtal mellan människor och att skriva om tankar på vägen till val och beslut - berikar. För mig har det betytt otroligt mycket att få ta del av andras erfarenheter i stort och smått.

Jag behöver inte oroa mig över de beslut jag måste fatta idag.
Jag ska lyssna på dem som jag har omkring mig!
Källa: Okänd

I vad ligger skillnaden? 

Är det någon skillnad i att bekänna eller berätta och i så fall i vad ligger skillnaden?

Är bekänna = att erkänna och vad är då att berätta? Är inte det också en slags bekännelse.

För mig är ordet bekänna ett negativt laddad ord - jag står till svars med min historia inför andra, t ex inför lagen eller inför något. Bekänner gör jag när jag har gjort något fel.
 
Däremot är ordet "berätta" ett mer positivt laddad ord. Jag berättar något om mig själv, utan att känna skam eller skuld. Jag delar med mig av något.

Är det däri skillnaden ligger, att berättar jag finns det ingen skam eller skuld, men bekänner jag så står jag till svars för något skamligt eller skuldbelagt.

Om så är fallet önskar jag berätta mer än att bekänna.

Lite ordklyveri - en fundering.

Allt vi behöver är vad andra kan ge oss!
Källa: okänd

Jag har aldrig bloggat förut - detta är alltså mitt första inlägg någonsin. I min värld hör/hörde bloggandet ungdomen  till och då jag representerar 50+ bestämde jag mig för att det inte är något för mig (har nämligen funderat på att blogga under ganska lång tid). Är väl inte värre än jag kan ändra mig, så nu är jag här.

Tror egentligen att det beror mest på min rädsla för att inte duga, att det jag skriver inte är bra nog eller är för utlämnande.  

"However" - jag har ändrat mig och kastar mig nu rakt ut i bloggvärlden och så var jag då igång!

Vad jag ska ska dela med mig av får ni se om ni tittar in till mig. Jag har en hel del tankar om vad jag skulle vilja dela med mig av till er där ute, bl a mina erfarenheter fram till idag - erfarenheter och val både bra och dåliga - ibland riktigt dåliga, men också mycket bra.
Jag talar inte gärna om hur andra människor ska göra, men jag delar gärna med mig om hur jag har gjort.

"När man slutar att bidra, då börjar man dö"
Källa: Elenor Roosevelt

På återseende!